Det är samma typ av uttryck som ”rasism” och ”sexism”. Alltså: människor får ett lägre värde på grund av ras eller kön, och samma värdeminskning får man av ålder. Framför allt hög ålder.
Det är äldreforskaren Lars Andersson som har myntat begreppet. När han är ute och föreläser om sin forskning i olika äldreorganisationer, brukar han roa sig med att fråga de gamla vad de själva kallar sig: Åldringar? Pensionärer? Seniorer? Gamla?
– Beteckningarna slits ut med tiden, säger han. Tills för något decennium sedan var ”pensionär” ett populärt begrepp. Nu är det ”senior” som gäller.
Så nu åker man på seniorresor och bor i seniorboende, studerar på senioruniversitet och går på seniorträning. Alltihop låter ganska aktivt.
– Samtidigt finns medvetenheten om att nästa kapitel som väntar innebär ett visst mått av skröplighet, säger Lars Andersson.
Men vi är optimister och tror gärna på utsagor som att ”vi blir bara friskare” eller ”vi lever längre”. Sånt är statistik och sant för en del. ”Vi” som bara blir äldre – är främst högutbildade. Lågutbildade kvinnors medellivslängd har inte ökat ett skvatt på 20–30 år, säger Lars Andersson.
– Dessutom får kvinnor nästan alltid lägre pension, för att de har lägre utbildning och inte har förvärvsarbetat lika länge. Om man vill vara riktigt cynisk kan man säga att de lågutbildade kvinnorna åtminstone inte behöver leva så länge med sin låga pension.
Och cynisk kan man kanske bli när man ser hur ålderismen regerar i samhället, i smått och stort. Av någon anledning får man inte bli blodgivare om man är över 60 år. Jobbskatteavderag betyder lägre skatt om man jobbar, inte om man HAR jobbat och alltså är pensionär. Redan när man är över 40 minskar möjligheterna att få ett nytt jobb.
– En stor EU-undersökning visar vilka grupper som anses ha problem på arbetsmarknaden, säger Lars Andersson. Det är romer, funktionshindrade – och folk över 50.
Nej, någon rättvisa ska vi inte vänta oss på ålderns höst. Forskaren Anders Klevmarken har studerat hur ojämlikheten i det nya pensionssystemet har ökat sedan 1990-talet, och hur detta kommer att öka. Om några år kommer inte längre enstaka procent av de gamla att vara fattigpensionärer, utan det handlar om 15–30 procent av varje årskull.
När det gäller äldreomsorgen har forskaren Marta Szebehely visat hur åtstramningarna drabbar olika. Lågutbildade får mer hjälp av sina anhöriga, högutbildade köper privata hjälpinsatser. Risken finns att omsorgssystemet kommer att bli som det var för 100 år sedan, delat i två: Ett system för de fattiga och ett annat för de rika.
De gamla är många, och pensionärsorganisationerna gör vad de kan för att väcka opinion. Men inte många politiker blir berömda för sina insatser när det gäller äldrefrågor. Få politiker sitter kvar på sina poster och åldras (ingen förgubbning önskvärd) och de rejäla utspelen handlar om annat.
– Ingen tänker sig att bli en vårdbehövande gamling, säger Lars Andersson. ”Det händer inte mig”. Vi blir ju bara friskare. Och förresten blir väl vården bättre och bättre. Det här kallas ”andrafiering”: det händer andra. Inte mig.