Fotografier av barn, barnbarn och barnbarnsbarn pryder hyllor och väggar i Birgit Anderssons lägenhet.
Birgit Andersson föddes år 1920, då den sista vågen av spanska sjukan hade svept över världen. Själv minns hon ingenting från den pandemin. Det var inte förrän senare i livet som hon fick reda på att hennes mamma år 1918 hade varit sjuk i spanska sjukan.
– De andra pandemierna minns jag inget särskilt från, jag minns vid något av dessa tillfällen att vi var sjuka samtidigt, min man, jag och barnen, men inte som den här gången, säger Birgit Andersson som berättar om när hon drabbades av covid-19 för nästan exakt tre månader sedan, vilket P4 Östergötland var först med att berätta.
Birgit Andersson var 22 år gammal då hon lämnade landsbygden i Uppsala för att få uppleva något nytt. Till Norrköping kom hon med en vän för att arbeta på Emanuelkyrkans sommarservering i Kneippen, det var även där hon kom att träffa sin blivande man sångaren Stig Andersson, som hon tillsammans med fick två söner.
Idag har det gått 20 år sedan Birgits man gick bort, sönerna har sedan länge flyttat hemifrån och Birgit spenderar största delen av sin vakna tid hemma med radio och talböcker.
Efter ett långt och rikt liv med god hälsa, som hennes ålder vittnar om, kunde hon aldrig ana vad som skulle komma att skaka om världen och så småningom drabba henne själv. Lite drygt 100 år efter att Birgits mamma insjuknade i spanska sjukan, insjuknar Birgit Andersson oväntat i covid-19.
– Det började med att jag var så trött, så trött och jag tänkte vad konstigt. Tre dagar gick och jag blev tröttare och tröttare. Jag larmade hemtjänsten, men de var inte så angelägna om att jag behövde åka till sjukhuset.
– Men jag var envis, så småningom kunde jag nästan inte gå själv, berättar hon.
När hon kände sig som mest trött orkade hon inte gå upp ur sängen: "Så småningom kunde jag nästan inte gå själv".
Den 20:e april fick Birgit åka in till sjukhuset med ambulans, till en början fick hon dropp och dagen därpå testades hon för covid-19.
– Jag fick reda på att jag hade covid-19 samma dag som de testade mig. Jag blev så förvånad och tänkte "kan det vara så"? Jag träffade ju inte några andra förutom hemtjänsten, säger Birgit.
Tiden på sjukhuset minns inte Birgit mycket av. Hon minns att hon flyttades bland olika avdelningar, men hon har ingen aning om var, hon minns att prover togs undan för undan och att hon inte orkade bry sig om någonting.
– Jag bara låg där och när de frågade mig någonting sade jag: Ring min son i Uppsala. Jag brydde mig inte om någonting alls. En läkare sade att jag inte skulle räkna med att de skulle vårda mig så mycket, för att min kropp inte skulle orka med det och att risken att jag skulle dö var stor men jag reagerade inte alls på det, det var som om jag inte kunde uppfatta det riktigt.
Hon fortsätter:
–Jag var så utarmad och fick dropp och jag ville bara vara i fred. Någon mat ville jag inte ha och jag mådde så illa. På sjukhuset var de väldigt rara och omtänksamma så jag fick tabletter mot illamåendet.
Dagarna gick, tiden på sjukhuset upplevde Birgit som en enda lång dvala. Olika prover togs och matbrickor serverades om vartannat men Birgit kunde inte äta. Det var inte förrän den fjärde dagen då frukosten serverades vid hennes bädd som hon lyckades få i sig lite mat. På den sjunde dagen hade Birgits 99-åriga kropp, mot alla odds, lyckats bekämpa viruset covid-19.
– De sa att jag skulle få åka hem, men det gick inte för det fanns ingen hemma som kunde ta emot mig. Jag fick vänta till dagen därpå, då min son kunde komma från Uppsala och stanna hos mig.
Då Birgits barn inte längre bor i Norrköping, fick hon bli kvar på sjukhuset ytterligare en natt så att hennes son skulle hinna fram från Uppsala. Den 28 april fick Birgit åka hem.
År 1942 kom Birgit till Norrköping från Uppsala, hon fick jonn på Emanuelkyrkans sommarservering och ville komma bort från landsbygden. I Norrköping träffade hon sin blivande man Stieg Andersson.
– Min son Jan, som är läkare, kunde inte fatta att jag hade blivit så sjuk, han ville att jag skulle få rehabelitering men jag piggnade på mig själv. Jag har alltid varit envis och tänkt "jag ska klara mig själv". Ibland är man kanske lite dumdristig, men jag har klarat mig – i snart hundra år, skrattar Birgit.
Med hjälp av dagens tekniska medel kunde hennes son se till att hela familjen fick välkomna hem Birgit efter sjukhusvistelsen.
– Mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn ordnade så att när jag kom hem hurrade familj efter familj för mig genom skärmen: "Heja farmor som blev frisk!" Till och med en liten ettåring satt och klappade händerna. Alla mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn har varit så fantastiska.
Det har nu gått tre månader sedan Birgit insjuknade i covid-19. Hon kan fortfarande känna sig väldigt trött och utslagen, men hon har inte haft ont någonstans och hon har inte drabbats av lungbesvär berättar hon.
Jag frågar Birgit hur det känns att vara nästan hundra år och uppleva en pandemi som denna.
– Det är förskräckligt, från den ena dagen till den andra förändras allt, det har ju inte hänt något liknade sedan hundra år, jag kan inte fatta det, det är något så ofattbart, säger hon.
Under tider av social distansering drabbas många av ensamhet, inte minst de äldre. Birgit berättar att hon har en väninna som hälsar på regelbundet, men hon längtar efter att få komma ut och träffa fler.
– Jag har tänkt att jag måste rätta mig efter alla rekommendationer, för ju mer jag efterföljer det som sagts ju fortare kan jag träffa vänner och familjen igen, säger hon och tillägger:
– Min son Jan och hans familj har haft corona, så vi brukar skoja om att vi inte längre är farliga för varandra, skrattar Birgit.
Medan Birgit och resten av världen väntar ut pandemin är det talböcker och radio som håller den nästan helt blinda 99-åringen alert.
– Jag kan inte sticka och sy som jag gjort så väldigt mycket tidigare eftersom jag nästan är helt blind, men jag är så glad att jag har radion. Jag har lärt mig så mycket sedan jag började lyssna mer på radio, det är otroligt hur mycket jag kan lära mig vid min ålder tack vare radion, säger Birgit Andersson.
Birgit Anderssons mamma insjuknade i spanska sjukan år 1918, själv har inte Birgit så starka minnen från någon annan av pandmierna från de senaste hundra åren.
Hur känns det att ha överlevt corona vid din ålder?
– Det känns helt fantastiskt att jag kunde bli frisk igen, säger hon.
– Det är förunderligt när man sätter sig ner som gammal och börjar tänka efter vad som har hänt i livet, jag sitter i min soffhörna och jag fattar inte att jag ska få leva som är så gammal. Jag brukar tänka att det är väl något jag ska uträtta innan jag får sluta, men vad vet jag inte, säger Birgit och skrattar.
– Jag är bara så väldigt tacksam över att jag hade en sådan snäll man och har så snälla söner. Jag har levt ett gott liv, så nöjd, belåten och tacksam.