Låten "Destruction" har i skrivande stund gått vidare till fjärde veckan i radioprogrammet P3 Osignat. I artisten Lokomotivs egen beskrivning används begrepp som psykotisk dansmusik, feberdrömsk pop och flip flops.
– Jag gillar att använda kontraster, det hörs nog i produktionen. Mörka distade baser med glittriga ljud som klirrar på ytan. Som havet, berättar Ella Bergström.
Det blåser kallt i Göteborg, himlen är vit och helt fri från detaljer. Ella växte upp i Berg utanför Linköping, men hamnade på västkusten utan egentliga baktankar. Främst handlade det om förändring.
– När jag kom tillbaka till Linköping efter ett år på Ingesunds folkhögskola sjönk jag ner i en dvala. Jag behövde vakna upp. Det är viktigt för mig att inte bli för bekväm, jag går miste om så mycket när jag trillar in i dimridån.
Musiken har alltid funnits där, men den blommade ut på riktigt först för ett par år sedan. Ella vaknade upp i en relation som inte fungerade och såg plötsligt verkligheten i nytt ljus.
– Låten som spelas i P3, "Destruction", handlar mycket om hur jag mådde då. Mitt sätt att förhålla mig till mina känslor var helt fucked up, jag blev väldigt påverkad av hur den här personen var mot mig.
Då blev låtskrivandet en ventil, ett sätt att uttrycka förnekelse och romantisering av smärta.
– Ofta så förstår jag inte vad min musik handlar om förrän efteråt. Det är mest ett behov jag har, att få det ur mig.
Idag är Ella involverad i flera projekt utöver Lokomotiv. Mest framstående är det trallpunkiga, käftsmälls-feministiska bandet Katthem på fyra medlemmar.
– Vi träffades på folkis och är alla väldigt uttrycksfulla personer som tar mycket plats, så det blev en naturlig kollision. Katthem kommer från mobilisering, systraskap och rastlöshet. Vi kan inte bara sitta och vänta på att något snubband vill ha oss som sångare.
Främst hör Katthem hemma på livescenen och det tog inte lång tid förrän medlemmarna själva insåg potentialen. Snubbarna till trots.
– När vi, som enda band med bara tjejer, spelade i distriktsfinalen av Livekarusellen år 2015 antog många att vi skulle delta i danstävlingen som pågick samtidigt. Ingen backade oss, alla snubbar skulle kommentera hur vi egentligen inte kunde spela punk. När vi vann kände vi att vi bevisade någonting. Vi tog inte Sverige med storm, bara Värmland, men för oss var det en stor grej.
Inte ens två år senare och det är redan svårt att hålla reda på alla spelningar Katthem gjort. Vissa stora, som den på festivalen Peace and love. Eller som den på Femme Brutal i Norge.
– Då blev vi internationella (skratt). Lokalen var nice och det var mycket feminist power. Vi fick bo på hotell med queen size bäddar också, det var det bästa.
Vissa mindre, som den på Dynamo i Norrköping.
– Vi trodde att vi skulle få till en riktigt grym spelning, men det var typ fem personer i publiken. Samtidigt så var det nyttigt, vi körde på ändå och det var gött att se att vi inte lät oss nedslås. Jag hade brännsår över hela knäna efteråt.
För stunden har dock spelningarna fått vänta lite. Nytt material är under konstruktion, vilket bör glädja de som lyssnat sig mätta på den EP och den singel som redan ligger uppe på Spotify. Vad som väntar Ellas övriga projekt är lite svårare att säga. På spårvagnen till Avenyn berättar hon om den där känslan att vilja mer än tiden tillåter.
– Jag försöker hinna med musiken samtidigt som jag jobbar, men det är svårt. Kreativiteten dör lite. Kanske ska jag spara ihop pengar sen säga upp mig. Det hade nog hjälpt.