Den här hösten är det 24 år sedan jag började jobba på tidning och nästan hela tiden har jag pendlat kors och tvärs. Det föranleder en nostalgisk återblick över alla kära och mindre kära fordon som passerat i min ägo. Summariskt kan man väl säga att det har varit - spännande. Kära svåger och storebror i Vadstena skulle säkert beskriva det hela som traumatiska år med mängder av akuta utryckningar, reparationer och märkliga affärer.
Första bilköpet var en röd Simca vars nya lack visade sig dölja plåtskador som lagats med tidningspapper. Den byttes mot en blå Skoda, modellen som blev världskänd för att välta. Inget sådant hände och den drog inte ens en halvliter bensin, men det var hårt att bli mobbad för en bil.
En senapsgul Fiat 127 köptes för 300 kronor av en jobbarkompis som inte orkade skrota den. Den gick några månader innan min svåger fick rycka ut och bogsera hem eländet. Och han glömmer säkert aldrig när jag ringde i panik efter att tutan hängt sig på en lysröd Golf. Det blev pinsam väntan med en illvrålande bil innan undsättningen kom, drog ur säkringen och raskt ställde diagnosen: kortslutning medelst tioöring som tappats bakom instrumentpanelen.
Fast den gången jag fick växelspaken i handen på min oranga Saab V4, tog jag mig faktiskt hem till svåger för egen maskin. Med tejpad växelspak, på tvåans växel från Norrköping till Strålsnäs. Det var cirka tio mil och tog en hel dag i anspråk.
Värre var det med bilen som blev hela släktens stora hatobjekt - den fisblå Passaten som vägrade gå på tomgång i varmkört tillstånd. Alltså fick man bromsa med handbromsen för att kunna frikoppla och hålla gasen vid liv samtidigt vid varje korsning och rödljus. Den dog i varje obevakat ögonblick. Och ingen kunde förklara varför den i kallt tillstånd gick ypperligt på tomgång - till och med om man vred av tändningslåset och drog ur nyckeln . . . En kort sagt egensinnig bil. Det är mer än man kan säga om min nya Renault Clio. Den går som tåget, är lagom söt men bjuder inte på någon överraskande dramatik. Och tänka sig - det är så skönt. Är det månne ett ålderstecken?