Ska strecket vara något så när horisontellt är avlånga Sverige som bredast mellan Kapellskär strax norr om Stockholm och Strömstad strax söder om Oslo. Åtminstone vid en hastig titt i kartboken. Att det förhåller sig så får duga som reportagevinkel/ursäkt för tre dagars vistelse i det exklusiva vrålåket. Den glaciärvita coupén hämtas i Danderyd och innan vi ens fyrat upp den kompressormatade vinkelåttan noterar jag att ratten känns annorlunda. Den är ordentligt tjock ”bakåt” och kvart i tre-greppet känns mer som kvart i tre-öppet. Startknappen är placerad snett framför växelväljaren. Ett enkelt tryck och vi, undertecknad och fotograf Ilari Bjuvander, tittar på varandra med fåniga leenden.
Motorljudet är av det teatrala slaget och det orkestreras via fyra mässingsfärgade slutrör, två på vardera sidan. Kust till kust-rallyt vi har framför oss börjar bra.
Kupén är liten men inte trång, att hitta en perfekt körställning är enkelt, även för mina 192 centimeter. Den knubbiga ratten skymmer effektivt instrumenten, av hastighetsmätaren ser jag bara sektor 260–340 km/tim och av varvräknaren endast rödmarkeringen. En head up-display hade varit på sin plats. Nåväl, de knappa åtta milen till Kapellskärs färjeläge kan ju ägnas åt att lära känna instrument, reglage och hur man fipplar sig mellan de olika körprogrammen.
I normalläget går färden relativt tyst och behagligt och det känns i alla avseenden som att framföra vilken ordinär bil som helst – tills du trycker på gaspedalen. Den fem liter stora V8:an i Jaguar F-Type R lämnar 550 hästkrafter vid 6 500 varv/min och 680 Nm vid 3 500 varv/min. Talen kan översättas till 4,2 sekunder från stillastående till 100 km/tim och till 300 km/tim i toppfart. Eller till ordentligt ös när som helst.
Vid Kapellskär är Finlandsfärjan på ingång och på säkert avstånd från den syns en segelbåt. Fiskmåsarna kraxar och det är ett så där högsommarhärligt ljus. Den obligatoriska startbilden knäpps och vi sätter fart. Några – alla – väntande Finlandsresenärer noterar vår sorti. Att vi just hittat knappen som öppnar spjällen i avgassystemet bidrar säkerligen till det.
När vi når den uppländska landsbygden är trafiken ovanligt tät och husvagnsekipagen för många. I höjd med Rimbo öppnar sig himlen och låter skyfallet smattra mot glastaket i någon kvart. Vi campingmyser på en parkeringsficka och knäpper därefter några bilder.
Längs riksväg 77 mot Sigtuna avlöser kurvorna varandra, och med körprogrammet Dynamic får vi styvare fjädring, snabbare växlingar och rappare gasrespons. Den 1,7 ton tunga projektilen upplevs fjäderlätt och välbalanserad. Vid kurvtagning nyttjas Torque Vectoring-systemet, som bromsar det inre bakhjulet samtidigt som mer kraft fördelas till det yttre.
F-Type är påfallande kvick runt sin egen axel. Vårt exemplar har dessutom tillvalet All Wheel Drive – fyrhjulsdrift – och funktionen är oklanderlig; bilen både knuffas och dras ur böjarna och i övrigt märks det inte alls. Förutsatt att underlaget är jämnt.
Snabba bilar tarvar snabba kolhydrater och i en annan del av Köping äter vi hamburgare och svarar på frågor om Jaguaren mellan tuggorna. Form är en smaksak men gatuköksjuryn är enig: F-Type är snygg. Gott så. Nästa delmål är vägen mellan Fellingsbro och Örebro, ”Käglan”, i folkmun.
Återigen är himlen blå och nu är trafiken gles. Dags att låta pekfingrarna dirigera växellådan. I manuellt läge sker varje växling blixtsnabbt – snabbare än i automatläget – och elektroniken rycker bara in om en alltför låg växel beordras. Det är först nu som vi på riktigt känner av Jaguarens potential. Styrningen är precis och förmedlar minsta ojämnhet utan att vara nervös. Och det med Dynamic-läget för just styrningen deaktiverat. Ljudupplevelsen är beroendeframkallande. Motorn ylar racerbilsrappt vid höga varv och landar i ett djupt gurgel på låga. Det bluddrar och smäller vid gasuppsläpp och varje uppväxling ackompanjeras av ett dovt ”boff”. Stundtals går det förbannat fort – men det blir aldrig otäckt.
E18 norröver. Vi är i de närmaste ensamma på vägen. När Dynamic-läget klickas ur är det som att bilen andas ut och slappnar av. Färden blir mjukare och tystare. Längs någon av de intergalaktiskt långa raksträckorna får vagnen sträcka ut, men annars roar vi oss mest med 65 700-kronorsstereon. Dire Straits låter som vanligt.
Logi bokas i utkanten av Åmål och dit beräknas restiden till två timmar. Samtalet uppehåller sig kring bilar i allmänhet och vem köparen är som halar upp 1 382 400 kronor för en F-Type specificerad som den vi kör.
Vi tänker att hen alldeles säkert redan har en bil för bandagarna, kanske en Lotus Exige. Troligtvis hänger också nyckeln till en Range Rover strax innanför dubbeldörren. Vi tror att Jaguaren framförallt används under sommarhalvårets sammanhängande ledigheter och vi gissar att en Porsche 911 aldrig var ett alternativ.
I Karlstad skymmer det och på vägen mot Grums passeras en blå Hyundai Accent med två unga kvinnor i kupén. Några minuter senare kör de upp jämsides med oss och signalerar då två tummar upp. Kanske är det min till bilen färgkoordinerade panamahatt de gillar.
När vi på anmodan ringer värdshuset tio minuter innan ankomst får vi veta att vårt rum nu är taget i besittning och att fler sängplatser inte finns. Undanflykter, svepskäl och bortförklaringarnas land, där befinner vi oss nu. Edsleskog, säger kartan.
Åmål sjuder inte av liv en måndagsnatt. Mackarna är stängda sedan några timmar tillbaka och vi har nu två nötter att knäcka: Mat och husrum. Tjugo minuter av planlöst cirkulerande och telefonerande avslutas abrupt när vi ser att det lyser i en byggnad som ser ut att inhysa något slags kafé. Vi hinner inte kliva ur bilen förrän Ahmad Samel vinkar in oss.
Det är dagen efter premiäröppningen av hans internetkafé. Lokalen inhyste tidigare en bilverkstad och Ahmad berättar att han snickrat och renoverat i princip dygnet runt den senaste tiden. Vi frågar om han kan erbjuda oss något att äta.
– Jag har tyvärr ingen mat här men ge mig en minut så ska jag se vad jag kan göra, säger Ahmad och försvinner i kulisserna samtidigt som han tar fram sin telefon. Den utlovade minuten blir till fem innan han med ett leende slår upp dörren och lägger båda händerna på disken.
– Gillar ni kyckling? Min vän driver matvarubutik och han är nu på väg dit för att hämta råvaror. Det blir matiga mackor, funkar det? Vill ni ha kaffe medan ni väntar?
Ahmad flydde från Syrien för fyra år sedan. Först till Libyen och sedan över medelhavet till Italien. En smugglare arrangerade sedan resans sista etapp. Att Ahmad hamnade i Åmål är lika logiskt som det förvånar.
– Jag googlade och läste att det var enkelt att skaffa boende här. Åmål är fint och jag trivs. Nackdelen är att det inte finns så mycket att göra för stadens ungdomar. Förhoppningsvis kommer de att uppskatta mitt kafé, säger Ahmad samtidigt som butiksinnehavaren och hans två nyvakna döttrar kliver in, överräcker en påse till Ahmad och vänder på klacken.
En halvtimme senare parkerar vi under ett klibbträd och checkar in på stadshotellet. Mätta, belåtna och tacksamma.
Vid frukosten bläddrar vi igenom lokaltidningarna, pratar ruinturism och sörplar litervis med kaffe. Sedan styr vi mot turistbyrån för att höra oss för om det finns några nedlagda bruk eller övergivna bostadsområden i närheten. Av den gamla repfabriken finns inte mycket kvar, får vi veta. Merparten av ruinerna har jämnats med marken. Däremot ska samhället Tösse, beläget en mil söderut, vara något av en spökstad i miniatyr. Spännande!
För att vara just en spökstad i miniatyr är gräsmattorna och rabatterna i Tösse ovanligt välskötta. Det förefaller också bo ovanligt många barnfamiljer här. Det enda som ser lite sorgset ut är bygdens vattentorn. Vi backar upp Jaguaren mot jätteplåttermosen och knäpper en bild. Nästa delmål vet vi existerar, nästan i alla fall.
Dalsland Ring drevs åren 1966–1973 av Bengtsfors MotorClub. Invigningen drog 16 000 åskådare och det är enligt informationstavlan det största publikarrangemanget i Dalslands historia. Av banan finns i dag bara två kurvor kvar, men att promenera mellan dem och tänka att Joakim Bonnier rattat Lola T70 på samma yta känns tufft. Intill den forna racerbanan har konstsmidesmästaren Ingvar Westling sin smedja.
I dag är han pensionär, men fortfarande bankas det en hel del där inne. Trappräcken, bland annat.
Ingvar inser snart vilken sorts bockad plåt vi går igång på och öppnar ytterligare en dörr i det gamla trähuset. Bakom den står bilen han fick i sextioårspresent av sin familj, en kaffe-med-mjölk-färgad Saab 93F -60. Intill står en Mercedes-Benz 190D från samma år. Ingvar körde den som bruksbil på 1970-talet och när han sedan ville byta till något snabbare ville ingen betala något för ”bullmercan”, så den blev kvar.
Innan vi lämnar Ingvar och hans smedja drar han i sin Picko Troberg-mustasch och tillägger att han också har en Volvo 780 Turbo, en vit. På ett annat ställe. Vi lämnar med ett visst mått av avundsjuka.
Landskapet Dalsland är svindlande vackert och upplevs Amerikastort inifrån vår läderkokong. Vidsträckta vyer varvas med kärnfriska tallskogsväggar. Jaguaren framförs aktivt men lätt tillbakalutat. Det växlas manuellt men går på låga varv och avgasspjällen är stängda.
Paul Youngs ”Come back and stay” ur de tolv högtalarna. Sol i sinnet. Vägen mot slutmålet Strömstad går via Ed. En svindlande liten landsväg, där vi över ett oblint krön nästan blir luftburna, tar oss dit. Vi överväger ett besök på motormuseet men väljer istället att spatsera i centrum.
Utanför en vansinnigt snygg liten byggnad får vi syn på en saluvagn, en Nissan Laurel -84. Rostfri och nylackad enligt lappen i rutan. Inget pris står angivet så det blir ingen affär – det blir avfärd.
Gästgiveriet i Tanumshede är vårt hem för natten och där kastar vi in våra väskor innan sista stinten mot Strömstad inleds. Jaguaren sjunger och vi noterar att den någonstans runt 5 500 varv/min faktiskt låter som Star Wars-karaktären Chewbacca. En lång, luden sak med begränsat ordförråd. Festligt!
Motorvägssträckningen ner mot Strömstad är som att köra på en drakrygg, sluttningar åt alla håll och sagolikt vackert. Väl inne i stadskärnan får Jaguaren sin beskärda del av blickar. Formgivningen är en fullträff signerad Ian Callum, som tidigare svingat pennan hos bland andra Ford och Aston Martin. Mannekängadet i city är dock raskt avklarat, Strömstad är inte så stort.
Vid den västligaste punkten vi kunde hitta, en småbåtshamn någon kilometer norrut, överväger vi att med hjälp av sjösättningsrampen parkera i absolut havsnivå, som något slags grande finale. Till sist låter vi bli.
Vi låter också bli att fjutta på de målgångscigarrer vi så omsorgsfullt införskaffade innan avfärd. De checkades in med resten av bagaget i Tanumshede. Rackarns.
