Vi behöver glädjekickar då och då. Det hade helt klart blivit betydligt färre sådana om det inte fanns idrott. Det är ju egentligen märkligt att en bedrift av en människa du inte ens känner kan framkalla en sådan eufori att du både skriker och gråter rakt ut, men ni är säkert många med mig som upplevt dessa skönt utflippade glädjestunder. Ja, kanske var det några av er som fällde en glädjetår när Hanna Öberg tog sitt skidskytteguld häromdagen?
Det finns mängder av oförglömliga sportögonblick som blivit oförglömliga just för att de framkallade så mycket glädje. Vad minns vi från OS i Lillehammer 1994, jo hockeyfinalen och det sanslösa straffdramat som slutade med att Tre Kronor tog guld. Det är nog få som tänker på att vi bara tog tre medaljer under hela spelen i Norge. 1994 var exceptionellt, eftersom vi fick ett minst lika klassiskt straffdrama i fotbolls-VM i USA några månader senare och en helt oväntad bronsmedalj till de blågula hjältarna.
Det finns många underbara idrottsminnen, men vissa har etsat sig fast mer än andra. Som OS-stafetten för fem år sedan när Charlotte Kalla gjorde en nästan overklig upphämtning på sista sträckan och tog det svenska laget till guld. Där stod hela familjen upp framför teven och skrek av glädje, ja sonen – då tolv år – blev så tagen att han blev vit i ansiktet och så vimmelkantig att vi fick lägga honom i soffan för att han inte skulle svimma.
De flesta av dessa upprymda idrottsupplevelser har förstås skett framför teven, men att uppleva ett kollektivt glädjefnatt live är trots allt något alldeles extra. Sonen och jag börjar nästan bli lite bortskämda, efter att ha prickat in flera av Malmö FF:s bragdmatcher på Stadion. Däribland när det svenska laget var tvungna att slå Red Bull Salzburg med 3-0 för att ta sig vidare till Champions League 2014. När slutsignalen ljöd stod det just 3-0 på resultattavlan: folk hoppade, sjöng, kramade främmande människor och glädjetårarna skvätte på läktarna. Det var helt galet - och alldeles underbart!
Det behöver inte vara i de stora sammanhangen som de där ögonblicken kommer. Som ledare för ett pojklag i fotboll är fortfarande ett av mina starkaste minnen när vårt lag, då tio år, deltog i Bullerby cup i Vimmerby. Vi fick stryk i match efter match, men den sista dagen, i den allra sista matchen, så lyckades vi slå Mantorp. Det blev en omtumlande glädje, med tårar och jubel på OS-guldnivå. Vi hamnade på näst sista plats av alla lag, men satte oss med ett leende i bilarna och rullade hem mot Vadstena.
Trevlig helg!