– Jag tjöt som en gris, säger Andreas om beskedet som onkologen lämnade till honom per telefon en fredagsförmiddag.
Vårsolen strilar in genom fönsterrutorna i Andreas och hustrun Ussis hem. Det som drabbade honom har påverkat alla i hans närhet. Beskedet att han hade cancer.
– Det har varit en förskräcklig upplevelse, otäck för mig, familjen och alla anhöriga, säger han.
Efter att tumören opererats bort visade det sig att Andreas även hade en spridning till lymfkörtlarna i magen. Det ledde till att han fick utstå fler cellgiftsbehandlingar än vad som först var planerat. Efter sjukhusbesöken mådde han mycket dåligt och hustrun Ussi var den som både hjälpte Andreas i vardagen och fick sköta allt annat praktiskt.
– Man måste ha någon omkring sig för att klara av en sådan här grej och det finns ingen som betyder så mycket för mig som Ussi och mina barn, säger han.
I samband med att sjukdomen bröt ut bestämde sig Andreas för att vara öppen med vad han gick igenom. Han uppmanade via media andra män att "känna på pungera" och våga söka hjälp om de upplever en förändring i underlivet.
Ångrar du i dag att du var så öppen?
– Jag funderade över det först. Men jag har fått en fantastisk respons, en massa kommentarer, brev och blommor. Det har bara varit positivt och jag har fått höra att det var jävligt starkt av mig att berätta.
Andreas fyller på kaffe och det som smakade så gott i koppen får sin förklaring när han ställer fram en liter vispgrädde, istället för mjölk på bordet.
Håret är på väg att växa ut. Och ja, Andreas är fortfarande fåfäng när det gäller det. Han gillar inte att håret ännu är för kort för att stylas, men Ussi drar fingrarna genom snaggen och berättar att hon redan har lyckats raka honom lite på sidorna och tvingat upp en pytteliten tuppkam.
Inom kort börjar han att jobba igen, 50 procent på Blåklintsbuss. Han har också börjat komma ut och spela. I februari mötte han sin publik från scenen för första gången sedan i somras när han uppträdde som trubadur i Kvarnparken i Mjölby.
– Jag hade bokat in det sen länge. Många kom fram och jag fick presenter, kramar och blommor. Då först förstår man att människor bryr sig och många verkade vara där för mig, säger han ödmjukt.
Men sjukdomstiden har påverkat såväl Andreas som Ussi. Hon känner sig väldigt trött nu. Han mer sårbar och känslosam. De har börjat fundera över vad som egentligen är viktigt i livet. Hur de ska kunna samarbeta mer då Ussi också är sångerska. Paret har till och med börjat prata om vad de vill göra om tio år, planer som rör en framtid i ett varmare klimat.
Nu väntar fortsatta provtagningar och röntgen med jämna mellanrum. Andreas vet att det tar många år innan han är helt friskförklarad. Men han väljer att försöka leva här och nu. Tillsammans med Ussi.
Han förklarar att han gärna skulle vilja springa ikapp den tid som gått förlorad. Som stod helt stilla. Han förvånas också över hur anpassningsbar kroppen är inför olika situationer. Den vande sig vid "de jävla gifterna". Och det som händer nu är att han har börjat glömma den värsta perioden. Kanske är det kroppens eget försvar som kickat igång.
– Nu känns det som att jag ska klara vad som helst. Min kropp är jättestark, säger Andreas.
När han och Ussi gifte sig för några år sedan graverade de in varandras favorituttryck i sina ringar. I dag har innebörden av dessa ord blivit extra påtagliga för paret.
"Man lever bara en gång. Glöm inte att leva".
