Domprosten i Växjö, Thomas Petersson, är född i Motala. Uppvuxen på Väster och Råssnäskyrkan var för honom en central plats under uppväxten. Han valdes den 5 mars till biskop i Visby stift. Han är 49 år gammal, prästvigdes 1992. Nuvarande tjänst är som domprost i Växjö pastorat. Dessförinnan arbetade Thomas fem år inom Svenska kyrkan i utlandet, SKUT, som kyrkoherde i Svenska Victoriaförsamlingen, Berlin. År 2011 blev han utsedd till domprost i Växjö. Han vigs till biskop den 3 juni i Uppsala domkyrka av ärkebiskop Antje Jackelén.
– Det här känns faktiskt spännande och jätteroligt. Det är en stor utmaning. Det är med stor ödmjukhet och tacksamhet man får gå in i en sån här tjänst som biskop. Det här är ett uppdrag, att vara biskop är ett uppdrag som har flera bottnar. När man blir präst är det rätt mycket hantverk. Nu är det mer övergripande frågor och man jobbar med Svenska kyrkan och ett stift så det ser lite annorlunda ut, vad det gäller arbetsuppgifter, berättar Thomas Petersson.
Alla biskopar vigs i Uppsala domkyrka och sedan tas den nya biskopen emot i domkyrkan hemma som i Thomas fall blir, Visby domkyrka.
– Så nu blir Visby hemma för mig. Jag har ju tillhört det stiftet tidigare, när jag jobbade för utlandskyrkan. Så på det sättet återkommer jag ju. För en Östgöte kan man alltid säga att under lång tid tillhörde Visby stift, Linköpings stift. I dag är det så att Visby stift och utlandskyrkans 45 församlingar brukar man kalla "stiftet där solen aldrig går ner". Det handlar om att Visby stift täcker allt från Slite till Sydney.
I valet behövdes över 50 procent och Thomas Petersson fick 56, 8 procent av rösterna. Hans företrädare, biskop Sven-Bernhard Fast, lägger ner biskopsstaven den 26 maj och Thomas vigs till biskop den 3 juni och mottar sedan biskopsstaven den 9 juni i Visby domkyrka.
Vad ser du som din främsta uppgift som biskop?
– Det är att fundera över att vara sammanhållande i ett stift. Att kunna samla, visa riktning och att kunna gå tillsammans. Att vara en brobyggare. Mellan kyrka och samhälle, mellan församlingar, mellan utlandskyrkan och kyrkorna på ön. Man ska som biskop ha en vapensköld. Jag kan avslöja redan nu att jag börjat fundera på just det här med brobyggare. På något sätt ser jag gamla stenbron över Motala ström som en symbol för just brobyggandet. När en biskop gör sitt vapen så ska vapnet också ha en tradition av och en koppling till ens hembygd. Då har det för mig kommit upp tanken på bron över Motala ström.