Enligt Magnus Käck, avgående vårdenhetschef avdelning 14, blir patienter liggande på akuten på grund av brist på andra platser på LiM och även andra sjukhus i regionen.
– Begreppet är vårdplatsbrist. Det låter som det saknas en plats eller ett rum. Men det är inte det, rummen finns ju på alla våra sjukhus. Det står till och med nyrenoverade lokaler tomma, där man inte kan bemanna med sjuksköterskor helt enkelt. Det blir ett stopp i flödet och det drabbar hela vårdkedjan från ambulans och akut till avdelning, säger Käck.
Han tillägger att det talas mycket om att säkerställa patientsäkerheten.
– Det låter som man hanterar problemen, men de löser inte problemen. Grundproblematiken är att det finns alldeles för få vårdplatser för att det ska vara säkert och bra för alla.
Käck skriver att ”patienter, eller rättare sagt människor som ofta i vården blir ett nummer det vill säga antal vårdplatser, skickas hem från akuten trots att de egentligen skulle ha vård”.
– Dörren till akuten är ju alltid öppen och alla som har behov ska söka vård. Men där finns ingen planeringsmöjlighet att hantera extrema toppar och eftersom det saknas vårdplatser att lägga in dem som behöver det stockar det sig i hela systemet.
Hur påverkas patienterna?
– Patienterna blir liggande på akuten eller skickas till fel enheter som inte kan hantera deras problem. De flyttas runt med ambulans till andra sjukhus, inom regionen eller utanför, säger han och tillägger att det är en risk för patienten och innebär stora kostnader för regionen.
– Det är de äldre sköra och multisjuka patienterna som drabbas hårdast och det är också en patientgrupp som inte hörs eller låter mest.
Enligt Käck finns problemet på alla sjukhus, men det blir känsligare på LiM där det är färre personal och avdelningarna mindre.
Det är andra gången i år som han skriver till regiondirektör Krister Björkegren. I våras fick han ingen respons. Hur det blir nu vet han inte. Men han vet att hans avdelning, avdelning 14 på LiM, hade 23 vårdplatser i februari som alltid var fullbelagda.
– Idag har vi elva. Min fråga är hur länge det håller?
Han tillägger att krisläget varit den senaste tioårsperioden men accelererat de senaste fem till sju.
– Nuläget pressar alla yrkesgrupper hårt och är inte bara en sjuksköterskefråga. Många i personalen har gett upp hoppet. Man har pratat om ledarskap och regionen har höga ambitioner i det. Men när grundfundamentet helt saknas blir det tomma ord.
I mejlet finns flera förändringsförslag som "dammsug organisationen på alla sjuksköterskor som sitter på sjukhusens kontor, verksamhetsutvecklare, utredare, utvecklingsenheter, staber. Använd del av deras tid till kliniskt arbete, det skulle ge mängder av sjuksköterskor som kan bidra”. Han trycker även på behovet av en löneökning för att kunna rekrytera.
Som chef känner han sig "vingklippt" i att inte kunna påverka personalens löner. Men han får ringa in hyrsjuksköterskor för att ersätta de som lämnat. Och får "godkänna hyrfakturor på 150 000 kronor i veckan" vilket kostar flera miljoner per år.
Magnus Käck ställer sig frågan hur länge det håller när bristen på personal inom vården blir mer och mer tydlig.
Samtidigt som Käck är chef är han också sjuksköterska. Frågan är oundviklig, är han inte en av dem som är bekymret? Han håller delvis med.
– Jag vill mena att alla mina kollegor som är enhetschefer behöver vara det. Men vad jag mest är ute efter är att vi har så mycket administrativa tjänster på andra delar. Men jag förstår att du tänker så. Med givna förutsättningar till mig som chef känner jag att det inte är möjligt att stå upp för nuvarande personalpolitik. Jag väljer därför att lämna rollen och börja jobba som sjuksköterska igen.