Fram till år 2030 behöver Motala kommun rekrytera 674 undersköterskor för att täcka personalomsättning, pensionsavgångar och ett ökat behov. En siffra som väcker frågor. Var ska de hittas, vem ska utbilda och hur ser framtiden egentligen ut? Vi tittar närmare på nutid och framtid för kommunens största yrkeskår. En serie som avslutas med en politisk debatt på vår sajt.
– Jag får använda all den kunskap jag har och jag blir klokare varje dag på jobbet, säger Marie Pettersson, 27 år som undersköterska och jobb i hemtjänsten.
Hon tillägger att i kontakten med dem hon möter får hon så mycket tillbaka, hon kan inte tänka sig något annat. Kollegan Susanne Litche håller med. Efter 24 år som undersköterska, nu på ett demensboende, står hon fast.
– Det är tufft, riktigt tufft, men det är häftigt. Att jobba med äldre som har så mycket. De positiva fördelarna överväger i stort allt, varje dag. Jag kan tycka att undersköterska har ett oförtjänt rykte. Det är ett kul jobb.
Samtidigt finns det saker som Marie och Susanne önskar vore annorlunda.
– Man har bara dragit ner och ner och det är bara det livsnödvändiga som ska göras. Men att hålla handen en stund, att sitta med vid måltiden, att ha tid att prata, det är så viktigt, säger Marie och önskar att det skulle bli viktigare med omsorgen och inte bara vården.
Hon betonar vikten av att äldre tas på allvar och med respekt, att alla är värda en värdig ålderdom.
– Många äldre lider av sin ensamhet, inte bara under en pandemi utan alltid. Då är jag bara en droppe i havet som är där i fem, tio minuter. Mina skor hinner inte kallna innan jag är ute igen.
Susanne berättar att på särskilt boende arbetar de alltid i team, två eller tre. Dagarna fylls med duschning, hjälp med kläder, mat, städning, administration och mycket mer, samt olika aktiviteter. Mycket ska klaffa för att de boende ska må väl och känna trygghet.
– Vi har inte ett sådant arbete där vi bara kan låta bli, det är ju människor vi jobbar med.
Hennes heltidstjänst delas mellan den egna avdelningen och timmar i resursen för att täcka upp på andra avdelningar där behov finns.
– Det vore lite mysigt om man kunde använda de extra timmarna till att göra det lilla extra som man annars inte hinner.
På frågan vad de önskar mest handlar svaret om schema och arbetstiden.
– På vår avdelning får vi schema för två gånger sex veckor i taget, tolv veckor, och därefter vet vi inte. Vi vet vilka helger, alltså lördagar och söndagar, vi ska jobba men annars inte. Och det är inte två perioder som ser lika ut, tiderna förändras hela tiden, säger Susanne.
Hur funkar det med ett socialt liv?
– Det är jättejobbigt. Ett liv är ju mer än tolv veckor, säger hon helt övertygad om att rullande schema på årsbasis skulle fungera.
De berättar om stressen att hinna med dokumentation och leta vikarier, om ett jobb som är psykiskt och fysiskt krävande, hot och våld, omhändertagande av rädda människor, stress och en ständig känsla av otillräcklighet på jobbet och hemma.
Marie förklarar att då jobbet som undersköterska är så krävande är en heltidstjänst i snitt 37 timmar per vecka, men hon såg gärna färre timmar.
– Heltid som norm är bra men ska jag orka till pension så måste antalet timmar minska, säger hon berättar om hur ett kvällspass kan vara.
– Arbetsbördan är hög, tid för raster finns inte och du ser till att du inte dricker för mycket vatten för du hinner inte gå på toaletten. De jag besöker ser på mig, redan när jag är på väg in, om jag hinner stanna en minut eller inte. Man ska vara stresstålig och ge god vård, men det som borde ta tre timmar ska man göra på tio minuter.
– Allt handlar om pengar och det är vi som kostar, säger Susanne och Marie håller med men tillägger att välfärd måste få kosta.
– Mer pengar nu! utbrister Susanne.
Coronapandemin har satt äldreomsorgen i fokus men undersköterskornas arbetssituation är inget nytt. Susanne och Marie hoppas att uppmärksamheten kunde skapa förändring. Trots allt älskar de sitt jobb och vill inte byta.
Vad vill ni säga till ungdomar som ska välja till gymnasiet?
– Trots att det är ett jättebra jobb är det svårt att motivera ungdomar på grund av arbetsvillkoren. Det finns ingen trygghet i våra scheman eftersom de hela tiden förändras. Men mina pensionärer är underbara, vi skrattar mycket och har jättekul. Jag skulle vilja säga – ge äldreomsorgen en chans, säger Susanne.
– De ska gå till sig själva, utgå från sina egna drömmar och intressen, om de är intresserade av ett omväxlande arbete med mycket ansvar, stor utvecklingspotential och tid med våra medmänniskor. Vi slutar aldrig att lära oss saker, tillsammans med de äldre får vi en livsvisdom. Relationer är så viktiga, det handlar inte bara om pengar. Jag får kraft på jobbet också, ofta i umgänget med de äldre, säger Marie.