I sommar har nio ungdomar fått sommarjobb som dansare i Motala kommun.
Vad tänkte ni när ni såg den här jobbannonsen?
– Jag sökte lite andra jobb först, sen såg jag den här chansen och tänkte… det här vill jag göra. Det lät som världens bästa erbjudande, säger Liv Ahlin Fransson, 18.
Jobbet innefattar två veckors förberedelser och avslutas med fyra framträdanden i Stadsparken. Där ska gruppen sätta upp föreställningen 1 2 3 KRAM.
Hur är jobbet?
– Det är krävande, men sjukt roligt, säger Liv.
– Ja, jätteroligt, säger Tyra Wallberg, 16. Det är första gången jag får betalt för att dansa.
Till vardags går Tyra Wallberg dansgymnasiet på De Geer i Norrköping, och dansar även utanför skolan. Men att hålla på med dans var ingen nödvändig merit för att få det här jobbet.
– Det här är helt nytt för mig. Jag dansade när jag var liten, men har inte dansat sedan dess, säger Liv Ahlin Fransson.
– Det viktigaste var nog att man tycker det är kul, säger Inez Hofer Jakobsson, 17, som på fritiden dansar på kulturskolan i Motala.
Vad är det svåraste med jobbet?
– Det är väldigt fysiskt krävande. Sen måste man gå och lägga sig ganska tidigt för att orka, säger Liv.
Och det bästa?
– Gemenskapen, säger Tyra, och de andra håller med.
Föreställningen 1 2 3 KRAM är inspirerad av pandemin, och handlar just om längtan efter gemenskap efter ett år av social distansering.
Enligt dansledaren Åse Wallberg är det första gången som Motala erbjuder dans som sommarjobb.
Kommer vi se mer av den här typen av sommarjobb framöver tror du?
– Jag hoppas det. Jag hoppas man ser vad det ger. Även om de här ungdomarna inte skulle hålla på med dans efter det här så lär de sig att samarbeta, och att ta ansvar och hålla energin uppe. Det har verkligen varit viktigt för att klara det här jobbet, och sånt är ju viktigt i vilken arbetsgrupp som helst.
Förutom att dansa har gruppen också fått hjälpa till med saker runt omkring, som att ta fram grafik till marknadsföringen.
– Så det är ju verkligen en träning i kreativitet och problemlösning. De har fått träna på att våga ta plats och våga höras. Det är hur mycket positivt som helst med det här jobbet, säger Åse.
Föreställningen går att se i Stadsparken kl 16.00 och 17.00, 28-29/7.
Är det nervöst?
– Jag är lite nervös, säger Liv Ahlin Fransson. Man vet ju inte hur mycket folk som kommer.