– Spontant tänker jag att det har gett en otroligt trygg bas! Det pratar jag om ibland med mina kompisar, att det var så tryggt att växa upp här. Lite lagom stort, man hade frihet som barn att leka i skogen ensamma och som liten kändes det liksom som det inte fanns några faror.
Familjen bestod av mamma, pappa och lillebror.
– Och lite husdjur emellanåt.
Skrivandet var inte i fokus då även om hon skrev lite grand.
– Jag var en riktig klassisk boknörd så jag läste jättemycket som liten och som ung. Jag är ingen sportig typ utan jag sjöng och läste.
Morfadern Erik Loord var enligt Susanne Boll auktionsförrättare och sångare och Boll var som barn "så stolt över honom". Hennes mamma spelade piano.
Skrivandet har hon inte heller varit ensam om i familjen. Hon berättar att farmor Inez Boll har medverkat i en bok och besökte Bokmässan med anledning av den.
Susanne Bolls yrkesdröm som barn var att bli balettdansös. Sång blev det då framförallt i kyrkans barnkör i Råssnäskyrkan. 1988 var Boll Motalas Lucia. Hon har nu ett eget band, som bland annat har gjort soundtracks till vissa av hennes böcker.
När Susanne Boll var ung var hon ofta med sina kompisar på ett disko i Motala Folkets Park. På somrarna besöktes parkens utomhuskonserter. Under gymnasietiden gick de på diskot Baltzar vid Stora Torget och nöjesstället Neptun som vette mot Motala Folkets Hus. På Neptun jobbade hon i dörren "under en väldigt kort period".
Varamon betyder mycket för henne. I de yngre tonåren var hon på Lindgården där och hennes huvudkaraktär bor i Varamonområdet.
Senaste boken "Vattenlandet", den sista i en serie, utspelar sig i Motala. Susanne Boll berättar att en redaktör som läste den ansåg att staden var som en karaktär i berättelsen och att det märks att Boll tycker om staden.
Hon bor sedan 1995 i Stockholm. Hennes föräldrar, lillebror och farmor bor i Motala.
– Så vi är här med jämna mellanrum.
En känsla som alltid har funnits där är att vilja jobba med något där hon kan hjälpa människor. Först senare förstod hon att hon ville bli psykolog.
Hur mycket Susanne Boll gillar att skriva insåg hon vid uppsatsskrivning i skolan. På högstadiet var skriva det bästa hon visste. Om de skulle göra det på tid på ett givet ämne så gick hon helt in i det.
Uppsatserna var ofta sorgliga.
– Jag har väl ett stråk av mörker eftersom jag skriver sådana hemska saker, och det gjorde jag då också!
Skrivandet kom in i bilden på allvar efter ett par år som psykolog. Susanne Boll och en kollega ville starta en tidning om psykologi. Ett förlag köpte idén, men utan dem.
– Vi var inte journalister, men då kände jag att "jag vill jobba som journalist!".
Boll utbildade sig till det. Tanken på att bli författare kändes som något förmätet och hon vågade inte uttrycka den. Hon berättar att hon tog den drömmen på allvar först när hon var föräldraledig med sin andra dotter. Vid den tidpunkten kom samma känsla som när hon skrev uppsatser.
– Att tid och rum bara försvinner, det bara rann ut!
Sin första bok gav hon ut själv.
Något Susanne Boll ser som en höjdpunkt i karriären är den första gången hon var med på Bokens dag i Motala.
Hon hade varit barnmannekäng på samma scen och, menar hon, nu fick hon stå där och berätta om det hon hade gjort.
– Det var så häftigt att jag fick vara med!
Just är nu är hon i en fas som inträffar efter varje bok. I denna fas inväntar hon en ny bokidé.
– Jätteobehagligt! Det måste ju nästan ske snart.