Carl Skau är östgöten som 2017-2018 ledde Sveriges arbete i FN:s säkerhetsråd. Sedan två år tillbaka är han hemma i Sverige igen, nu som chef för enheten för FN-politik, konflikt och humanitära frågor.
De senaste tjugo åren har Carl Skau spenderat utomlands med placeringar i Afrika, Latinamerika och USA men somrarna spenderar han gärna i ett litet torp utanför Kulla.
Nyligen besökte Skau, Furulid i Motala för att berätta om sin tid i FN:s säkerhetsråd och sitt nuvarande arbete på Utrikesdepartementet, ett samtal anordnat av Föreningen Norden.
I augusti förra året fick du en ny roll på UD - hur skiljer sig jobbet i Sverige med jobbet på FN i New York?
– Väldigt mycket, jag ansvarar för en enhet på ett femtiotal personer och under pandemin har min roll i första hand handlat om att se till att alla medarbetare mår bra och känner sig inspirerade och motiverade.
Vad har enheten för FN-politik haft för roll under coronakrisen?
– Vår roll har varit att hantera de internationella konsekvenserna, allt från de omedelbara globala hälsofrågorna, till de humanitära konsekvenserna och de potentiella konflikter som kan uppstå eller fördjupas av de frustrationer som skapas i krisens spår.
Vilka är de största utmaningarna i FN idag, enligt dig?
– Av de största utmaningarna som FN och världen står inför idag är klimatkrisen nummer ett. Ökande geopolitiska spänningar och de växande klyftorna mellan länder är också stora utmaningar. Nya teknologier har också skapat utmaningar på en rad olika sätt, även möjligheter såklart, men med teknologin kommer nya spänningar och konfliktytor. Alla dessa utmaningar kan bara lösas genom mer internationellt samarbete och med ett starkt FN i centrum.
I ditt tal idag, sa du att världen slungats tillbaka tjugo år - kan du utveckla det?
– Det handlar om allt från ökad fattigdom, flickors skolgång, tillgång till vaccinering och den allmänna hälso- och sjukvården. Vi har gjort stora framsteg, först på millenniemålen och nu på hållbarhetsmålen men det är tyvärr på flera av de här områdena som världen slungats tillbaka tio till tjugo år. Pandemin har skapat enorma påfrestningar på de fattigaste länderna, som saknat en buffert för att ekonomiskt gå in och rädda företag och jobb.
– Världen står också inför den värsta svältkatastrofen sedan andra världskriget. Den globala livsmedelskrisen saknar motstycke, både vad gäller omfattning och svårighetsgrad. Innan pandemin befann sig 135 miljoner människor i akut hunger och i februari i år hade den siffran stigit till 174 miljoner. I dag beräknar FN att 41 miljoner människor i 41 olika länder befinner sig ett steg från svält, det är rekordhöga siffror och ett oerhört misslyckande i en tid då vi producerar mer mat än någonsin.
Vad krävs för att vända den utvecklingen?
– Även om vi psykologiskt gärna vill vända blad, nu när större delen av Sveriges och Europas vuxna befolkning fått vaccin, är det viktigt att förstå att i Afrika, Latinamerika och delar av Asien ser man inte ljuset i tunneln, utan där står man fortfarande mitt i krisen. På många håll är pandemisituationen värre än någonsin och vi måste engagera oss ännu mer i hur vi kan assistera de länderna för att de ska ta sig ur den. Det är också i vårt direkta egenintresse då ingen är säker förrän alla är säkra.
Är det en fråga som du ansvarar för i Sverige?
– Ja, vår enhet ansvarar för de samarbeten som nu finns för att bidra till en global tillgång på vaccin men vi behöver ett ökat finansiellt stöd. Sett till befolkningsmängd, är Sverige världens största givare till det globala vaccinationsprogrammet Covax. Vårt stöd uppgår till 2,45 miljarder kronor. Dessutom donerar Sverige minst tre miljoner vaccindoser till Covax.