De har läst i tidningen om kaoset på socialkontoret med hög arbetsbelastning, medarbetare som slutat och anmälningar av den egna verksamheten. De har också läst om satsningar på socialkontoret, satsningar som gjort att läget nu helt vänt. Personalen inom kommunens verksamhet för ensamkommande flyktingbarn flaggar nu för en helt ohållbar situation och en önskan att politiker och tjänstemän ska se vilka förhållanden de står under.
Men historien börjar i december 2015. En våg av flyktingar och ensamkommande barn gör att Motala kommun kraftsamlar. Snabbt bygger man upp en organisation, startar boenden och anställer personal. Verksamheten skriker efter lämpliga personer och ett stort antal människor anmäler sitt intresse för att hjälpa till. Två av dem är Maria Josefsson, nästan färdigutbildad lärare, och undersköterskan Petra Öberg.
– Då köpte man att det var rörigt. Det var ett villkor vi anställningen att det skulle vara så i början eftersom man var i uppstarten. Men det har inte blivit bättre. Det har gått snart två år och det är snarare ännu rörigare nu, säger Maria Josefsson.
De berättar om ständiga chefsbyten, chefer som sällan är på plats och bristande information. Hur de en dag plötsligt kan få veta att de fått en ny chef och hur de saknar handledning i sitt arbete.
– Det är en tuff verksamhet. Vi har hand om 20 killar som har det tufft och som behöver stabilitet. Men vi får ingen stabilitet i vårt jobb. Ibland är chefen inte där mer än några timmar i veckan. Och när de kommer har de andan i halsen och är redan på väg bort igen. Jag blir ännu mer stressad av mina chefer och de ger oss ingen information om när, eller ens om, de kommer till arbetsplatsen, säger Petra Öberg, men tillägger:
– Vi har en ny chef nu och hon säger att hon ska vara närvarande. Jag hoppas på det. Vi behöver ordning och reda och vi behöver chefer som ser oss anställda.
Känslan av att inte hinna med finns ständigt där. Dokumentationskraven är höga och de berättar om hur de dagligen lämnar jobbet med en hög post-it-lappar över sådant som inte hunnits, men måste ta tag i dagen därpå.
– Men när man kommer den dagen så börjar det direkt med att man måste göra nya lappar på allt som måste ordnas. Man hinner aldrig ifatt, säger Petra.
Schemat är tufft och facket har reagerat på att det är på gränsen till vad som är tillåtet. De återkommande helgpassen avslutas med ett 24-timmarspass och när de ska upp på måndagsmorgonen och få iväg ungdomarna till skolan är energin helt slut. När killarna väl kommit iväg väntar dokumentation och överlämning till kollegorna.
– Jag är totalt orkeslös på morgonen. Och man måste ständigt jobba över för att hinna ge kollegorna information. De måste ju få veta om det varit konflikter, om några mår dåligt, allt sådant.
Verksamheten för ensamkommande är mitt i en omorganisation. Minskade anslag från staten gör att kommunen ställer om från hvb-hem med höga krav på personaltäthet till stödboenden där tillsynen är lägre. Samtidigt har ungdomar som fyllt 18 överlämnats i Migrationsverkets ansvar och antalet platser dramatiskt minskat.
– Den senaste tiden har vi varit underbemannade. Av våra tolv tjänster saknas fyra som dag för dag får lösas med vikarie. Ordinarie personal beordras in och vi får inte ta semester. Och vikarierna kör man också slut på. De kommer helt slutkörda till jobbet när de går från natt till dagpass. Det är en säkerhetsfråga, säger Maria Josefsson.
Ensamarbete på hvb-boenden är starkt kritiserat och kommunen har tidigare haft inställningen att det inte ska ske, särskilt efter en händelse med dödlig utgång på ett boende i Mölndal. I praktiken menar dock Petra Öberg att det händer att de går kort.
– Och nästan alla sitter kvar efter sitt pass för att hinna färdigt. Man tar semester för att orka jobb. Jag har pratat med cheferna om det här, men det slutar bara att man får tillbaka det i knäet igen att man själv måste organisera arbetet bättre. Det går inte, säger Petra Öberg.
– Problemet är att man inte värnar om personalen, flikar Maria Josefsson in.
De har försökt ta upp problemen med sina fackförbund, men får bara beskedet att det inte kommit in några skriftliga anmälningar och då har facken inget att gå vidare med. Att det inte kommer in anmälningar kan dock Petra och Maria förklara.
– Alla har inte utbildning i hur vi ska anmäla och man har svårt att hinna med. Men den stora biten handlar om att man måste uppge sitt personnummer. Folk är rädda att bli av med jobbet, man vill inte visa att man klagar.
Samtidigt sker incidenter. En trött anställd körde och krockade efter ett långpass, hotfulla situationer som uppstått för att personalen inte kunnat informera varandra ordentligt och knivbråk.
– Jag har varit med att knivar använts när ungdomarna blivit osams. Vi är tillsagda att inte gå emellan då utan att vid behov låsa in oss. Men vi kan ju inte låta ungdomarna misshandla varandra, säger Petra Öberg.
Hon fortsätter och beskriver en arbetsmiljö där personalen anmält mobbning, oro för övergrepp och droger.
– Många av ungdomarna är djupt, djupt deprimerade, och pratar om att de inte vill mer, de vill inte leva. Ibland känner man sig inte trygg någonstans. När vi jobbar natt ligger i och sover i en del av huset och killarna är bakom en låst dörr. Vi har ingen aning om vad som händer där. Det här är ju killar från väldigt tuffa förhållanden och som saknar sina familjer. Flera har väntat på besked i 1,5 år nu.
Personalen har larm kopplade till ett larmbolag, men numera har personalen en egen rutin att ringa polis istället. Deras upplevelse är nämligen att larmen inte ger den effekt som behövs.
– Det kan ta mellan 15 och 35 minuter innan de kommer och de kan inte göra så mycket när de kommer. Man känner sig maktlös när man inte får hjälp när man står under hot. Otryggheten har blivit vår vardag, säger Maria Josefsson.
– Samtidigt har det här varit den roligaste tiden i mitt liv. Jag har mött så mycket glädje trots allt och ingen dag är den andra lik. Men just nu är vi många som är totalt utmattande, avslutar Petra Öberg.