Läs mer: "Självmord är bättre än att åka tillbaka"
Vita affischer med röd text på träd och busskurer: låt Amin stanna i Sverige. En kvinna som drar blickar från förbipasserande, i famnen har hon en skylt. Ledsen fostermamma, står det.
– Det är inte mänskligt. Amin flyr hit, får en familj, lär sig språket och nu ska han utvisas. Ska jag bara stänga av känslorna? Han är som en son och jag är ingen robot, säger Danijela Acimovic.
Ingen är säker från slump och omständigheter. Människorättskämpen Acimovic planerade inte att bli fostermamma för den marockanska flyktingen Amin Khrebesh. Hon råkade bara vara medlem i en viss organisation vid en viss tidpunkt och råkade svara på ett visst inlägg som efterlyste sovplats till en ensamkommande ungdom.
– Jag skrev att han var välkommen hem till oss i några dagar, men vi lärda känna varandra. Han var så blyg, berättar Acimovic.
Snart hade Amin blivit en självklar del av familjen, även om det tog honom lång tid att själv förstå att Acimovics hem också var hans eget. Han lärde sig slappna av och syskonen hjälpte honom att bygga upp självförtroendet.
– Vi visade hur viktigt det är att vara med. Jag tog ofta med honom på aktiviteter med kvinnoföreningen, säger Acimovic.
När hon berättar om Amin släpper kämparglöden för ett ögonblick, en mammas desperata sorg får rösten att vibrera.
– Han frågade hela tiden om det var något vi behövde hjälp med och han tackade för allting.
När Amin kom till Motala så hade han redan hamnat utanför systemet efter fyra nekade asylansökningar. Familjen Acimovic stöttade honom tillräckligt för att våga sig tillbaka in i världen. Han tog upp studierna igen, pendlade till Linköping för att komma ifatt i skolan.
– Han är mycket intelligent och var redo att börja på ett yrkesförberedande program, förklarar Acimovic.
Nu sitter Amin i Migrationsverkets förvar. Turerna med jurister har varit många, men utan definitiva resultat. Idag vilar hoppet på den nya gymnasielagen som trädde i kraft i början av sommaren.
– En ny asylansökan på andra grunder är också på gång. Jag kommer aldrig ge upp, jag kommer kämpa.
Och kämpar, det gör hon. Mail till politiker, namnlistor, sociala medier, manifestationer, allt som ens har potential att hjälp Amin eller väcka uppmärksamhet för hans situation. Energin verkar aldrig sina, motgångar och oförståelse från medmänniskor till trots.
– Jag strävar inte efter att bli snyggare eller psykiskt starkare, jag strävar efter att bli mer empatisk. Det är vad som ger mig kraft och glädje, att hjälpa människor.