Förvaret. Förvar. Ordet beskriver väl vad syftet är med Migrationsverkets anläggning i Flen. Här sitter flyktingar inlåsta i väntan på att utvisas. Det är inget fängelse, men dörrarna är larmade och murarna är höga. Det är inget fängelse, men den i förvar får bara vistas på den inhägnade uteplatsen en kort stund om dagen och då under uppsikt. Människorna som placeras här har inte gjort sig skyldiga till brott, mer än att fly till Sverige. Det är inget fängelse.
– Jag ryser varje gång jag kommer hit, det är så sorgligt, säger Danijela Acimovic medan hon går mellan byggnaderna mot förvar I3.
Polisen tog Amin Khrebesh den 3 augusti. Besöket idag blir fostermamman Acimovics fjärde. Egentligen hade hon velat besöka honom oftare, men det finns inte tillräckligt med tid. Med sig har hon Anas Bouslham, som känt Amin i åtta månader.
– Amin är en bra vän. Jättebra. Annars hade jag inte följt med hit, säger han.
Klockan 13.00 öppnar personalen dörren, personalen är trevlig och varm, sällskapet leds ned för en trång trappa och in i ett av tre besöksrum. Personalen försvinner igen för att återvända med Amin, en vålnad som bara nästan påminner om det fosterbarn Acimovic släppt in i sitt liv. Inåtvänd, smal, blek och på stort avstånd trots det lilla rummet. Alla kramar om varandra.
– Kriminella som gör brott i Sverige kan jobba eller göra saker, här kan jag inte göra någonting. Det är värre än i fängelse, säger Amin.
För nästan exakt två år sedan kom Amin till Sverige från hemlösheten i Marocko. Där var han en del i icke-statistiken, ett gatubarn, fast i skyttegraven mellan missbrukande föräldrar, misshandel och en våldsam död som kunde inträffa när som helst.
– I Marocko har jag inga vänner, ingen familj. Om Migrationsverket skickar tillbaka mig så hamnar jag i fängelse, sen vet jag inte. Sen dör jag.
De få nätter han får någon sömn alls fladdrar bilder från hemlandet förbi som mardrömska fjärilar.
– Det finns inget liv i Marocko, bara dåliga minnen. Jag tänker på självmord ibland, det är bättre än att åka tillbaka. Förvaret är hemskt, men jag stannar hellre här i hela mitt liv.
Han pratar tyst och långsamt med viss ansträngning. Uttalet är bra även om orden är få och ibland i fel ordning. Amin som brukade vattna blommorna hemma i Motala. Amin som gärna lekte med hunden.
– Jag tänker mycket, alltid. Jag tänker på att det är hemskt, att inget är bra. Jag mår inte bra.
Stämningen är nästan overklig. Tre personer i en soffa som alla försöker hålla uppe någon slags fasad av att situationen är under kontroll. Det kan brista när som helst. Acimovic håller ett brinnande tal om att kämpa in i det sista, oavsett hur oöverkomliga problemen kan kännas. I perioder så verkar det hjälpa.
– I Sverige fick jag en familj för första gången. Nu har jag förlorat min familj igen, säger Amin.
Utanför murarna fortsätter kampen för Amins frihet och det vet han om. Hundratals har visat sitt stöd. När han pratar om sina vänner och medmänniskor lyfter han blicken från marken, men inte annars.
– Jag vill tacka dem, tacka dem alla. Tack till alla som hjälper mig och andra som inte vill bli utvisade, säger han, ler lite.