Under flera veckor rapporterade Motala tidning om tågkatastrofen i Mariedammstrakten.
– Jag har fått berättat för mig att jag satt på en plats när en kvinna ropade att jag skulle få en karamell, säger Ann-Charlotte Sjögren som helst kallar sig för Charlotte.
Tack vare att hon lämnade sätet vid föräldrarna tror hon att hon klarade sig undan kraschen mellan rälsbussen och persontåget.
Minns du något från olyckan?
– Jag vet och känner att jag hade fått en ny kappa, grå med rutor och en sammetskrage som jag fick blod på.
Charlotte berättar också att en dam tog hand om henne ute på banvallen efter olyckan och att hon ska ha sagt till damen:
"Nu blir inte mamma glad att jag fått blod på kappan".
Den 28 oktober i år är det 70 år sedan Charlotte och hennes föräldrar, Gotthard och Hildegard lämnade sitt hem i Motala för att resa till Fjugesta för att överta en frukt- och grönsaksaffär. Motala Tidnings huvudrubrik den aktuella lördagen löd: "Fruktansvärd tågkatastrof i Mariedamstrakten i dag".
I en gigantisk pärm, som sedan länge är arkiverad, finns originaltidningarna med gulnade och sköra blad kvar som fysiskt minne av händelsen. Här beskrivs detaljerat hur olyckan inträffade vid Skeppsjön, två kilometer söder om Mariedamm. Den olycksdrabbade rälsbussen, som utgick ifrån Mjölby, ska ha mött ett persontåg samt ett södergående godståg i Godegård. Men dessa var försenade. Av tidningsmaterialet framgår att rälsbussens förare då fick order om att köra in på ett sidospår. Men någon missuppfattning uppstod och rälsbussen fortsatte köra mot Mariedamm. När detta upptäcktes bröts strömmen på den aktuella sträckan varpå persontåget blev stående ute på linjen. Men rälsbussen, som var motordriven, fortsatte sin färd och efter en skymd kurva vid Skeppsjön möttes fordonen och en kollisionen blev oundviklig.
Motala tidning rapporterade om den svåra tågolyckan som tog flera människoliv.
Motala tidning rapporterar om en ohygglig syn med avlidna och skadade som satt fastklämda i rälsbussen och om en svår och omfattande räddningsaktion.
"Loket och rälsbussen körde så hårt in i varandra att de måste svetsas isär".
Däremot undkom tågföraren utan skador.
I en artikel dagen därpå står det att lilla Ann-Charlotte, som hon namngavs då, på olycksplatsen hade tagits omhand av ambulansföraren Knut Bengt Berglund från Askersund och att hon ska ha ropat "pappa, pappa" och kastat sig om halsen på honom. Knut Bengt, som själv hade en dotter i samma ålder, återgav att han hade svårt att hålla tillbaka sina känslor när han kände Ann-Charlottes små armar runt sin hals. Sedan fick flickan tillbringa första natten hemma hos hans familj.
Minns du det?
– Jag minns att jag sprang runt och lekte med en potta på huvudet, säger hon och ler.
Charlottes liv har gått vidare och i dag bor hon i en mysig lägenhet i Södertälje.
Vi träffar henne i bostaden i Södertälje, som kommit att bli hennes hemstad. Charlotte har hunnit fylla 75 år, gifta sig, få barn och barnbarn samt, olyckligtvis, blivit änka. Men hon lever fortfarande ett aktivt liv och har många väninnor. Innan Corona slog till levde hon halvårsvis på Teneriffa.
– Jag har haft ett jättefint liv och världens bästa man, Kenneth. Jag saknar honom varje dag.
Tågolyckan som drabbade henne som litet barn kommer ibland upp i hennes minne, men särskilt berörd blir hon bara när hon börjar prata om sin syster Iréne som kom att bli hennes mamma samt hennes man, pappa Berndt, som fortfarande lever. Han är 95 år gammal och har ännu en mycket viktig roll i Charlottes liv. De ringer till varandra dagligen men i samband med vårt möte har Charlottes telefon av någon märklig anledning inte registrerat några samtal vilket gjort att hon inte kunnat prata med Berndt. Efter att ha startat om mobilen vill hon ringa upp honom och försäkra sig om att han mår bra, innan intervjun kan fortsätta.
Vi sitter på en av Charlottes fina terrasser på fjärde våningen i centrala Södertälje och dricker kaffe. Väninnan Birgitta Åslund från Karlstad är på besök och har till för alldeles nyligen inte känt till den här händelsen.
Kvinnorna, som båda är änkor, har kommit att bli nästan som systrar, enligt Charlotte. De lärde känna varandra på Teneriffa 2008, där de tidigare bott långa perioder med sina respektive män.
– Vi satt på balkongen, tjöt och drack vin och saknade våra gubbar.
Birgitta sitter tyst och lyssnar när vi pratar om Charlotte som liten och hennes uppväxt. Emellanåt tåras ögonen, främst när Berndt och Iréne kommer på tal.
För första gången på 70 år får Charlotte läsa om vad som hände i samband med olyckan.
Charlotte själv bläddrar bland de gamla tidningsurklippen som vi kopierat för att hon ska kunna se hur mycket som skrivits om olyckan och hon medger att det är svårt att sätta ord på känslorna som kommer upp när hon ser informationen framför sig från den svåra olyckan. Det är svårt att ta in att det är henne det handlar om, efter så många år.
– Jag ska läsa det här när ni har gått och det känns skönt att få berätta för Birgitta, det har aldrig varit tillfälle.
De första två åren efter olyckan bodde hon hos en faster i Motala. Men efter att hennes 16 år äldre syster gift sig flyttade Charlotte till henne och maken Berndt. Charlottes ögon blir blanka när hon berättar om hur systern innan giftermålet sagt till honom:
"Nu vill jag ge dig fri för jag har bestämt mig för att ta hand om Lotta", varpå han svarade:
"Hade du inte sagt så hade jag inte velat gifta mig med dig".
– Jag blir riktigt rörd av min pappa Berndt, hur fantastisk han var som tog hand om mig och mamma Iréne var en fantastisk människa, en bästa vän, mamma och syster. Det värsta jag varit med om var när hon dog 59 år gammal.
Charlotte fick även en bror, Stefan.
Men mötet med Charlotte är inte sorgligt, trots en dramatisk historia. Däremot lite känslosamt ibland, men också lättsamt och roligt. Det här är en kvinna som är både social och pratsam, även om hon egentligen inte är särskilt intresserad av att medverka i media. Charlotte berättar att hon flera gånger under årens lopp blivit tillfrågad om hon vill ställa upp på en intervju men sagt nej. Det var planen även den här gången, men till slut hörde hon sig själv svara ja.
– Det känns lite skönt att få prata och ventilera, medger hon.
För några år sedan besökte hon för första gången platsen för kraschen.
– Jag ville se var olyckan inträffade och jag ville veta om mina fobier. Jag kör inte gärna nära vatten. När jag sitter i bilen måste jag ur och jag har aldrig förstått varför jag är så knäpp.
Väl på olycksplatsen upptäckte Charlotte att det ligger en sjö alldeles nedanför banvallen. Då förstod hon sambandet.
Hon har även svårt för avsked och tänkte försöka ta reda på varför i samband med att hon läste en psykologikurs.
– Jag kan inte säga adjö till folk jag tycker mycket om utan blir alldeles tom, men jag sa inte det till "psykologtanten", säger Charlotte lättsamt.
Istället började hon frågeställningen med:"jag har en väninna som".
Psykologen undrade då om den här väninnan någon gång kunde ha blivit lämnad – där föll allt på plats, förklarar Charlotte.
Hon berättar också att hon i samband med besöket på olycksplatsen stötte på en dam i en trädgård som berättade att hon mindes olyckan för 70 år sedan, då hon själv var barn. Damen berättade om den lilla flickan som varit med på rälsbussen men hade sannolikt inte räknat med Charlottes svar:
– Det var jag.
Under årens lopp har hemorten Motala haft stor betydelse i hennes liv. Charlotte är född på Källgatan men uppvuxen på Sveavägen i Brinken. Även hennes farföräldrar bodde i området. Hon minns också att hon till en början längtade tillbaka till Motala efter flytten till Södertälje då hon skulle börja i skolan, i andra klass.
– Jag hade dialekt och barnen tyckte att jag pratade jättekonstigt, säger hon.
Men besöken i Motala om somrarna fortsatte under årens lopp. Det är tydligt att kusinen Rolf, som tyvärr inte längre lever, har spelat en viktig roll i hennes liv. Hon minns att de hade mycket kul ihop. Bland annat ska de ha fiskat kräftor tillsammas.
Charlotte berättar också om sina yrkesval. Att hon först tänkte bli sjuksköterska men att hon drömde om att bli frisör. Det ledde till att hon utbildade sig på Metz skönhetssalong i Stockholm. Hon jobbade inom yrket i tio år innan hon bytte bana och började plugga till undersköterska. Efter utbildningen fick hon arbete på ett vårdboende och valde att jobba nätter för att kunna få längre och sammanhängande perioder av ledighet. På så vis kunde hon följa med sin man på hans resor. Kenneth jobbade inom pappers- och cellulosaindustrin och reste världen över. Ibland följde också sonen Christoffer, som föddes 1975, med. När han fick stanna hemma var det mormor Iréne som passade honom.
Motala tidning initierade tidigt en insamling för den föräldralösa lilla flickan.
Charlotte känner inte till att Motala tidning tillsammans med dåvarande barnavårdskontoret, kort efter olyckan, startade en insamling för hennes framtid. Av de gamla tidningarna från 1950 framgår att det fanns 89 listor ute i Motala stad samt på landsbygden, ända till södra Närke. Såväl företag som privatpersoner deltog i insamlingen som gav 7 000 kronor, motsvarande cirka 130 000 kronor i dag.
Pengarna var tänkta att användas för din utbildning, "så att hon blir en god och nyttig samhällsmedlem".
Charlotte ler åt formuleringen. Även om hon inte säger sig känna till fonden upplever hon att det aldrig saknats något i hennes liv. När hon fyllde 21 år fick hon dessutom en summa från sin förvaltare, en släkting med juristutbildning.
Kanske var en del av den summan pengar från folket, som engagerat sig så mycket i den lilla femåriga flickans öde.
Att det skrivits så mycket om olyckan – och fokuset kring henne, känns överraskande att få veta efter så lång tid.
– Jag blir jätteförvånad. Vad snälla alla var!