Bilderna av flyktingbåtar som guppar på Medelhavet kablas ut över världen. Alldeles för många människor i alldeles för sjöodugliga båtar. 15-åriga Mohammad Rezaee vet allt om den resan. Han lämnade Afghanistan därför att familjen hade problem och man inte såg någon annan utväg. Familjen flydde, senaste gången han såg dem var de i Iran och den farliga resan över Medelhavets skummande vågor fick han göra ensam.
– Det var svårt, jobbigt. Det var vinter, säger han och tittar ner i golvet.
Resan fortsatte genom stora delar av Europa. Så en dag stod han i Malmö, på svensk mark.
– Det var en väldig lättnadskänsla när jag kom dit.
Från Malmö hamnade han i en familj i Västerås. Sedan nya snabba beslut – nu skulle Mohammad till Östergötland. Och en dag när våren började spricka fram, stod han istället på tågstationen i Motala. Motala, en stad han inte visste någonting om, men som kanske skulle bli hans nya hem.
Fotboll viktig
Först blev det en tid på hotell, där kommunen hyrt rum när krisen med att hitta boenden till alla ensamkommande blev för stor. I dag är läget bättre. Dels har kommunen fått upp två modulboenden, dels är trycket begränsats betydligt i dag och med de svenska gränskontrollerna.
Efter tiden på hotell fick Mohammad sitt rum på ett av kommunens permanenta hvb-boenden.
– Det är bra här, säger han och lyser upp när han berättar om vårkvällarna i Råssnäs när kommunens olika boenden samlats, umgåtts och haft fotbollsturneringar.
– Det blir mycket fotboll.
Mohammad har bott på boendet ett år nu. Det har blivit en trygg tillvaro. Han känner de andra ungdomarna och personalen. Trygghet, men ändå en känsla av ovisshet. För samtidigt som boendet är hans hem är det en plats i ett kommunalt pussel där man ständigt ser över och flyttar om pusselbitarna. Under våren stängde ett av kommunens hvb och flyttade till nya lokaler, samtidigt sker ständiga förändringar för att få ihop grupperna mer, för att det uppstår luckor och för att organisationen ska vara så effektiv som möjligt.
– Det känns konstigt. Jag är orolig för att de ska börja flytta här på boendet. Jag trivs här.
Annorlunda i Sverige
Det är ett år sedan Mohammad klev av tåget i Motala, i Sverige, ett land som han då visste väldigt lite om.
– Det är väldigt annorlunda mot Afghanistan. Det är bra, men en väldig skillnad. Vintern här är väldigt kall och nu skiner solen hela tiden. Det är alltid ljust, säger han.
Livet i Afghanistan var mycket tuffare. Krig, oroliga miljöer och små möjligheter att gå i skolan. I dag går han i en klass på Zederslund och är glad för den chansen.
– De i klassen är snälla. De behandlar mig som vem som helst, säger han.
Dagarna kantas av rutiner. Mohammad och flera av de andra flyktingbarnen vill ha mycket att göra, de vill begränsa tiden då tankarna vandrar iväg till det som varit och till ovissheten om familjens öde och längtan.
– Så jag pluggar, träffar kompisar, spelar fotboll, säger Mohammad.
Hans föräldrar, en syster och en bror är kvar i Iran. Ytterligare en syster befinner sig i Turkiet. När han får träffa dem igen vet han inte. Mohammad har fått uppehållstillstånd, men det är begränsat så att han inte har rätt att ta hit sin familj.
– Jag blev väldigt ledsen när jag förstod att de inte kommer hit. Jag har inte träffat dem på 1,5 år, säger Mohammad.
– Sista stunden innan jag lämnade dem var jättesvår. Jag hade aldrig rest ensam någonstans innan. Min mamma var väldigt beskyddande, hon ville inte ens att jag skulle åka till en grannstad i Afghanistan.
Orolig
Processen med uppehållstillståndet är tuff för ungdomarna. Handläggningstiderna är långa, vilket tär.
– Vi har pratat en hel den med ungdomarna om flyktingsituationen, att det kommer många hit och att det är brist på platser. Vi försöker förklara att det är därför som det tar tid med handläggningen, säger Hawi Eliassi på boendet och fortsätter:
– Ungdomarna förstår situationen. De är i samma situation och de har förståelse för att många kommer hit.
För Mohammad innebar processen flera resor till Migrationsverket i Norrköping med sin gode man. Känslorna var ofta blandade. Ibland var han jätteglad när de åkte hem, ibland var det tungt.
– Jag var orolig att få avslag, att inte få stanna här, säger han och fortsätter:
– Det var massa tankar. Oron över att behöva åka tillbaka, tankarna om vad man skulle göra då.
Debatt
Under våren har flyktingfrågan varit i fokus. Kris är ett återkommande begrepp. Sverige sätter upp gränskontroller för att man inte anser sig klara mängden flyktingar, EU förhandlar avtal med Turkiet för att slippa flyktingtrafiken över Medelhavet. Politiskt är tongångarna stundom hårda.
– Jag har hört om det där med flyktingkrisen, om SD och så. Men jag vill inte lägga mig i det där, säger Mohammad.
Också i Motala har flyktingmottagningen skapat debatt. Kommunens boende i Ekenäs väckte reaktioner och närbelägna Fria Intermilia-skolan tillfälligt tog in skolvärdar vid grinden.
– Jag hörde om det, men jag har inte själv upplevt något, säger Mohammad.
Hawi Eliassi på boendet säger att frågan då och då aktualiseras. Ibland sprids negativa inlägg om verksamheten på sociala medier.
– Samtidigt tycker jag att media förstorar upp situationen. Om det händer någonting så blir det jättestort, men det här är ju ungdomar som vilka som helst, säger hon.
Det förekommer reaktioner på verksamheten, konstaterar hon, samtidigt möter de väldigt många positiva krafter.
– Många engagerar sig. Det ordnas fritidsaktiviteter för ungdomarna och i julas fick vi väldigt mycket julklappar till ungdomarna.
Personalen försöker också att ha en öppen dialog med ungdomarna om vad som händer i samhället när många flyktingar kommer hit.
– Vi vill vara tydliga så att de vet hur det är. Vi vill inte skapa fördomar eller att de ska känna att samhället är emot dem.
Mycket av personalens arbete handlar om att hjälpa ungdomarna att bli en del av samhället, men det handlar om en ömsesidig förståelse.
– Vi frågar mycket om deras kultur och deras synsätt. I många fall kanske de inte själva reflekterat över saker så mycket. Vi pratar om hur saker är i deras hemländer och hur de haft det, utifrån det kan man sedan integrera. Det går inte att komma och säga ”i Sverige gör vi så här och så här”, man måste mötas halvvägs, säger Hawi Eliassi.
Framtiden
Mohammad har fått uppehållstillstånd, han trivs i Sverige och Motala men vet lite om framtiden.
– Jag tänker inte så mycket på det. Men jag vill studera, fast vad vet jag inte än.