Lördagen den 26 januari spelar man den åttonde och sista föreställningen för den här gången. Jorgie Flordin har rutinen eftersom han varit med sedan det startade.
– Vi har 40-års jubileum nästa år så det här blir mitt trettionionde år.
Jorgie fyller i år 53 så han var en fjunig yngling första gången han ställde sig på en revyscen.
– Egentligen hoppade jag in på fel premisser. Min syster var det som jag hoppade in för, hon var ju sjuk. Sedan har jag blivit kvar. Jag varken kan eller vet något annat, säger han med ett skratt och fortsätter:
– Det har ju gått i vågor. Om det är kul eller inte. Ett tag hade jag väldigt jobbigt att gå in på scen. Men jag gillar det här när det pirrar. Jag gillar när det är jobbigt. Det ska vara jobbigt. Annars gör ju det inget avtryck. Det gör ingen nytta om det inte gör lite ont på vägen. Då blir man på topp och man måste vara närvarande för att kunna prestera sitt bästa.
Återigen säger han det med ett leende, vilket aldrig är långt borta. Samtidigt med ett allvar och en ärlighet som gör att man förstår att han verkligen menar det han säger. Men en befriande självdistans och stillsam ödmjukhet hos någon som lärt sig mycket om sig själv på vägen framåt i livet och bland de snårigheter som där kan dyka upp.
Du inte bara spelar i revyn - du skriver ju även materialet ni framför?
– Det var 2006 jag skrev mitt första. Det gick vi upp och vann med i Revy-SM. Då tyckte man det var kul. Så då fortsatte man att hitta på grejer.
Är det du som skriver merparten?
– Nja, egentligen är väl jag den som är motorn i alltihop. Det är jag som pushar dom andra. Kör dom fast så går jag in och hjälper. Men jag vill att vi ska göra det här ihop. Fortfarande efter 39 år så försöker jag jobba bort mig själv. Jag är sådan som människa.
Jorgie beskriver arbetet med revyn som ett kollektivt arbete. Man sitter och diskuterar utformning och idéer under hösten efter som det i stort sett är från och med augusti man använder sig av uppslag eftersom folk inte kommer ihåg de saker som hände tidigare under året. Runt november, december brukar allt vara färdigt.
Hur ser du på årets revy?
– Innan så var jag väldigt tvivlande eftersom jag upplevde den väldigt spretig från början. Men å andra sidan är det just det som är styrkan med årets revy. Det är inte så lika grejer.
Han har även arbetat med "riktig" teater. Pippi Långstrump med Tjadden Hällström i Linköping, 1993. Jorgie beskriver själv att det var då han fick för sig att eventuellt arbeta med teater.
Det fanns alltså en teaterdröm?
– Ja från början fanns det en sådan. Men jag bestämde mig att jag inte ville. Jag kände redan då att det inte är säkert att det är så jävla kul sedan. Då är det bättre att ha det som en hobby.
Jorgie Flordin är född och uppvuxen i Motala. Utbildad verktygsmakare och arbetade i 14 år på Pabic i Motala. Det har varit mycket jobb runt om i landet; målare i Landskrona, fönstermålare i Stockholm, markberedning i hela Sverige, skoterguide på vintern och skogsjobb på sommaren i Norrland. Han har också bott och arbetat i Norge. Men jobbet med revyn har alltid dragit honom tillbaka varje år. Sedan tre- och ett halvt år arbetar Jorgie på Folkets Hus.
– Jag har försökt att flytta härifrån hela mitt liv. Men jag kommer alltid tillbaka. För jag tycker det är Sveriges bästa stad. Här är man ju hemma. Jag gillar ju vattnet och närheten till saker och ting.
Inom kort spelar man sista föreställningen av årets revy och Jorgie beskriver den känslan att det är som att mista en vän.
– För jag har ju levt med den här i ett halvt år. Väldigt intensivt. När ridån går ner för sista föreställningen den är det ju bara att avveckla den och du träffar den aldrig mer. Vi har haft jävligt kul hela tiden, därför blir det ett bra minne och det är därför det blir en sorg efter det. Då måste man försöka ladda om igen.
Apropå åldersnoja - vad tänker du när du ser dig i spegeln på morgonen?
– Nej, ingen åldersnoja. När jag var yngre gjorde jag mycket grimascher till spegeln, för att träna inför att stå på scen. Nu för tiden ger den jäveln igen. Man lever bara en gång men man dör inte så ofta heller. När min pappa dog (Jörgen Flordin) så bestämde jag mig för att han inte är död för mig. För fortfarande påverkar han mina beslut eftersom han uppfostrade mig. Ingen dör så länge man kommer ihåg dom. Det är viktigt att komma ihåg.