Under den första veckan i Peru trodde Moa Hultberg knappt att hon skulle klara av det. Hon hade rest till ett främmande land på andra sidan jorden, helt ensam, för att arbeta som volontär. Kanske hade hon tagit sig vatten över huvudet.
– Jag drabbades av en grav hemlängtan till en början och ifrågasatte mig själv. Men jag bestämde mig för att klara av det och det gjorde jag, berättar Moa.
I tre månader, från januari till april, bodde Moa i ett läger nära regnskogen. Lägret hade i uppdrag att måna om det lokala djurlivet. Luften var så fuktig att hon inte kunde lämna sina saker på samma plats i längre än ett par dagar. Allt som låg stilla började mögla.
– Det är inte som man tror, att fuktigheten gör värmen lättare. Tvärtom så är det som att befinna sig i ett växthus mitt på sommaren, säger Moa.
Ibland hittade Moa spår efter stora kattdjur utanför hennes bungalow. Mellan kväll och soluppgång fick de inte lämna lägret. Skulle de gå in i regnskogen behövdes ett sällskap på minst fyra personer, för att leoparder och jaguarer skulle hålla sig på avstånd.
– Men arbetsledarna var väldigt lugna och trygga. Det bästa med att vara i Sverige igen är att ingenting känns läskigt i jämförelse.
Hennes arbetsuppgifter varierande under vistelsen, men främst skötte Moa om djuren. Tidigt så blev arbetskulturella skillnader tydliga.
– I Peru så fanns det ingen skillnad mellan arbete och nöje. Alla jobbade mot samma mål och ingen jagade pengar.
Dagarna spenderades på matning, städning av burar och allmänt umgänge för att hålla djuren lugna och bråkfria.
– Vi hade två stora katter, fyra sorters apor, en tapir, småkatter, småfåglar och en björn.
Vissa djur lämnade starkare intryck än andra. Jaguaren Preciosa ställde till med ett sådant bekymmer att hon fick flyttas.
– Men det var inte hennes fel. Hon lockade till sig hanar och en hane bosatte sig i en kollegas bungalow. Det var lite märkligt att lägga sig på kvällen med en jaguar som granne.
Några tårar fälldes också. Moa berättar om en fritagen cirkusbjörn som blivit så misshandlad att den tappade pälsen av stress.
– Så vi tog emot björnen för att göra de sista åren bekväma med god mat och trygghet.
Sedan några veckor är Moa tillbaka i Motala och i efterhand så har resan gett henne mer än en upplevelse för livet.
– Nu vet jag hur tuff jag verkligen är och jag har lärt mig att inte tveka. Det är bara att göra det, hur otäckt det än verkar.
Hon har också, för första gången, en tydlig bild av framtiden.
– Jag känner mig säker på att jag vill fortsätta arbeta med miljö och globala studier.