Man blir lugn av att prata med Ramona Karlsson. Hon funderar på frågorna innan hon svarar. Väljer sina ord. Pratar utan brådska. Ler mycket. Just här och nu är det bra, menar hon och det märks. Livet handlar inte om storslagna planer för framtiden, utan om dagen som ligger framför. Hon talar sig varm om rutiner och om vikten av att aktivera sig.
– Att komma ut varje dag, äta bra, pyssla, träffa vänner. Även om man har tråkiga dagar och inte mår så bra, så gäller det att man ska göra det man ska och brukar i alla fall. Det lever jag på nu. Så fort jag känner att det är lite sådär så tänker jag ”vad kan jag göra för att det ska bli bättre?”. Det kanske bara är att jag ställer mig och diskar. Man blir jätteglad av en ren diskbänk! Så det är små saker man kan göra för att må bra.
I höstas kom Ramona Karlssons bok ”Livet nästa” ut på Sivart förlag. Där berättar hon sin svåra historia i hopp om att det ska hjälpa andra.
Som 6-åring flyttar Ramona från Linköping till sin pappa och bror i Sävsjö. Föräldrarna har inte bott ihop på flera år. Hennes mamma missbrukar droger och hennes pappa alkohol. Uppväxten kantas av fyllefester med vuxna som släpper allt ansvar för barnen i deras närhet. Ramona däremot får ta ansvar. För att städa upp efter festerna, ta hand om sin berusade pappa och förse sig själv med mat. En gång hittar hon sin pappa medvetslös hemma med munnen full av spyor. Livrädd ringer hon efter sin farmor och farfar. Efteråt får hon skäll av sin pappa för att hon ringt dem.
Två gånger går Ramonas farbror till Socialkontoret och berättar, men ingen ingriper. Inte heller skolan reagerar på läxor som inte blir gjorda och en pappa som inte kommer på föräldramöten och kvartssamtal.
En älskad farfar och en omtyckt granne finns att stötta sig emot, men när hennes farfar dör börjar Ramonas hälsa vackla. Hon är 14 år och börjar utveckla ätstörningar som kommer att följa med henne långt upp i vuxen ålder. En lovande handbollskarriär får läggas på hyllan.
Ramona genomgår behandlingar som gör henne tillfälligt bättre. Hon blir kär och får en son 2001. Men anorexin kommer tillbaka och blir allt svårare och Ramona börjar skada sig själv så illa att hon måste omhändertas. Det är en lång, svår resa som lett Ramona dit hon är idag. Hon har diagnosen Post Traumatiskt Stressyndrom och har kämpat hårt för sina framsteg.
En vändpunkt kom efter ett återfall då hon gjorde en intox, det vill säga förgiftade sig själv med för mycket medicin.
– Det hände efter att jag hade skrivit boken. Jag upplevde det som att mina kära kom och tog farväl av mig och då blev jag så rädd. Tack vare det började jag känna att livet var viktigt för mig också. Jag fick dödschocken, att nu kan jag inget göra, och då ändrade jag mig. Sen har jag fått bygga på det.
Vad känner du när du ser tillbaka på din uppväxt idag?
– Eftersom jag är så nöjd med livet idag så blir jag inte arg, ledsen eller besviken när jag tänker på hur det varit. Jag önskar att tryggheten hade varit på ett annat sätt men jag har lämnat det bakom mig känns det som. Det känns inte svårt att prata om det längre. Sen kan jag inte prata för alla, men jag måste lämna det för att jag ska klara mig.
Du är kritisk mot bland annat skolan, som inte såg att du for illa när du växte upp. Vad hade du önskat att de hade gjort?
– Egentligen är det inte bara skolan utan alla vuxna människor som måste ta ett ansvar. När det gäller skolan och läxor och att jag var strulig på lektioner och så, då är det deras ansvar att kommunicera med hemmet.
Du gick i skolan på 80-90-talet. Är det bättre idag tror du?
– Jag tror det, i alla fall på min sons skola är det suveränt. Men så är det så mycket man inte ser. Det finns så mycket mörker som inte kommer fram. Men är vi schyssta mot varandra vi vuxna, så tar ju barnen efter.
Har dina föräldrar läst boken?
– Mamma har läst den. Pappa har köpt den men han sa att han inte ska läsa den. Han klarar inte det. Det är honom jag vuxit upp med. Mamma har inte förstått innan hur det var. Jag har inte berättat så mycket för henne, så hon undrar ju varför jag har mått dåligt. Hon sa: ”äntligen förstår jag varför du har reagerat som du har gjort under de här åren”. Så det känns bra. Nu har vi en jättebra relation, men tyvärr är hon svårt sjuk. Vi får ta vara på den tiden som är kvar.
Hur pratar du med din son om din bakgrund?
– Frågar han så svarar jag. Men nu har jag mått bra ganska länge och nu är det mer vardag.
Har du varit orolig för att han ska bli otrygg?
– När jag var sjuk så tänkte jag ju mycket på honom och att det inte är bra för honom. Och det hade jag svårt för, det måste jag säga. Men jag är otroligt tacksam, för vi har en så bra relation. Han har haft en bra pappa och farmor som ställt upp också.
I våras arbetstränade Ramona på ett dataföretag. Hon hoppas på att snart få en arbetsträningsplats igen. En dröm är att få komma till en vårdcentral eftersom hon själv är utbildad undersköterska. Rutinerna med att gå till ett arbete mår hon bra av.
Hon återkommer till vikten av aktiviteter, rutiner och att göra sådant man tycker om.
– Det är viktigt att unna sig saker också. Jag unnar mig att köpa en blomma ibland. Jag väljer porslin efter humör. Vilken kaffekopp vill jag ha idag? Imorse hade jag kärleks-mumin, för idag ville jag ha lite kärlek. Sen unnar jag mig att bara sitta ute, att köpa nåt, små saker som gör det lilla stort. Min sambo Petri och jag unnar oss att köpa så ekologiskt som möjligt.
Vi sitter på en parkbänk intill hamnen i Motala och blickar ut över vattnet. Solen värmer. Vinden fläktar.
– Tänk att vi sitter här! Förut kunde jag sitta och bara titta ner i marken. Men nu, nu ser jag fågeln! Jag ser hur den simmar och är grön i ansiktet… eller vänta (högt skratt) vad heter det? På huvudet?
– Jag ser vattnet, jag ser det fina i naturen på ett helt annat sätt än förut för då uppskattade jag inte sånt. Nu när jag mår bra och under tiden jag har blivit bättre har jag lärt mig att vara mer här och nu. Det är lite mindfulness över det hela. Det är så viktigt att uppskatta små saker. Till exempel så satte jag skott av pelargoner för ett tag sen och de har vuxit och fått blommor nu. Det är helt fantastiskt.