41-årige Carl Skau är östgöten som med stor framgång kampanjade in Sverige i säkerhetsrådet 2017. Rådet innehåller de fem permanenta medlemmarna (P5) USA, Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och tio invalda nationer (E10) som sitter i tvåårsperioder. Vid nyår tog Sveriges tvåårsperiod slut och när vi nu ber Carl Skau, ambassadör och ansvarig för Sveriges arbete i säkerhetsrådet, summera tiden så ser han tillbaka på två exceptionella år – både för världspolitiken i stort och för honom personligen.
– Vi känner att vi har gjort mer skillnad än vi hade räknat med, givet det extremt svåra världsläget. Det finns ett utrymme för mindre länder som är kreativa. Länder som Sverige behövs i säkerhetsrådet.
Vad är du mest nöjd med?– Mycket har handlat om att lindra symptomen mer än att lösa alla konflikter, där vi fokuserat på det humanitära perspektivet och försökt skydda de civila. Syrien är ett exempel där Sverige lagt fram flera resolutioner för att säkra humanitärt tillträde till miljoner människor i nöd. Men det var också väldigt skönt när vi lyckades hitta former för Jemen så de samtalen kunde hållas, med oss som värd utanför Stockholm. Det var ett stort genombrott och samtalen gick långt över förväntan, så förhoppningen är att detta kan leda till en lösning på konflikten och att parterna ska ses igen i Kuwait i slutet av januari.
När vi sågs 2017 lyfte du Jemen som en akut konflikt, trots att det då var förhållandevis tyst om den i media. Utvecklades konflikten så som du trodde?– Ja, tyvärr. FN har kallat det den värsta humanitära krisen under 2018, på gränsen till en svältkatastrof. Det har varit viktigt att hålla den stora hamnstaden Hodeida öppen som är livlinan för miljontals människor. Även om den värsta humanitära situationen är avvärjd så är det fortfarande så att ett barn dör var tionde minut i Jemen av botliga sjukdomar, hunger eller granater, där granater är den lilla delen. Vad som krävs nu är ett genomförande av Stockholmsavtalet och få landet på fötter.
Hur går det just nu?– Det håller väl sådär. Vapenvilan trädde i kraft nån vecka efteråt och Huthi-rebellerna har börjat dra sig tillbaka från hamnstaden. FN är där, Sverige har ett par representanter, men det är ett otroligt tufft arbete. Den stora hamnen ska nu administreras av FN med båda parterna som övervakare, det är ett enormt komplext uppdrag FN har tagit på sig.
Vad hade Sverige för del i utvecklingen kring Nordkorea, som ju mötte både Sydkorea och USA under året?– Just i Nordkorea har Sverige särskilt hög trovärdighet tack vare vår historiska närvaro. Vi talar med alla sidor och driver på för dialog. Under våra första månader i rådet var det en annan ledning i Sydkorea. När den nya ledningen kom blev det ett helt annat moment för dialog. Idag samarbetar vi mycket nära sydkoreanerna. Från början handlade det mycket om att dra åt skruvarna runt den nordkoreanska regimen med nya sanktioner. Men vi skrev också tidigt in tydliga humanitära undantag. När USA skiftade fot i Nordkoreafrågan fick allt ny energi. Tyvärr står den dialogen, mellan USA och Nordkorea, delvis still nu.
Varför tror du Nordkorea har öppnat upp sig?– Sanktionerna svider, ingen tvekan om det. Ryssland och Kina valde att acceptera och genomföra hårdare sanktioner. Plus sannolikt att presidenten kände att han fick den uppmärksamhet han sökte hos USA. Det måste man ge Trump att han bidrog med den pusselbiten. Nu är det viktigt att hans experter får mandat att sätta konkreta processer på plats. Det har visat sig vara svårt.
Hur tycker du att Syrien har utvecklats under året?– Det amerikanska tillbakadragandet kom som en överraskning för alla. Det var väl oundvikligt att det skulle ske nån gång men alla hade nog räknat med att det skulle ske till ett pris för ryssarna eller regimen. Att det skedde unilateralt och så plötsligt tror jag förvånade många.
Varför tror du de gjorde det?– Mycket inrikespolitik. Det är ett budskap som går hem, att ta hem sina trupper och inte vara världspolis. Men i Pentagon gjorde man uppenbarligen en annan bedömning eftersom försvarsminister Mattis lämnade dagen efter. Vi får se om beslutet verkligen genomförs. Nu är det ännu viktigare att EU håller samman i Syrienfrågan, men det är ingen tvekan om att ryssarna har ett visst strategiskt övertag.
Vad är du mest missnöjd med från er tid i rådet?– Myanmar. Vi var de första att lyfta Myanmar, under vårt ordförandeskap i rådet i januari 2017. Då fick vi höra, också från våra västliga kollegor, att det var för känsligt, att det kunde bli kontraproduktivt, att för tidig kritik kunde underminera den demokratiskt valda regeringen till fördel för militären. Med facit i hand är det tydligt att säkerhetsrådet gjorde alldeles för lite alldeles för sent.
Hur är läget i Myanmar idag?– Förfärligt. Det är fortfarande en miljon människor i flyktinglägren i Bangladesh. Myanmars regering ger inte FN det tillträde man behöver för att kunna skapa ett klimat där rohingyerna känner att det är tillräckligt säkert att återvända. FN-rapporten som kom i augusti slår fast att det finns bevis på brott mot mänskligheten. Den rapporten måste följas upp och ansvariga ställas inför rätta.
Var i världen ser du positiv utveckling?– Runt Afrikas horn har vi sett stora framsteg under de här två åren. I Eritrea och Etiopien såväl som Sudan och Sydsudan. Det är viktigt att investera i den utvecklingen för att upprätthålla det momentum, för mycket av det bygger på att lokala ledare har bestämt sig för att ändra dynamiken på marken. Då gäller det att de får det stöd och uppmuntran de behöver.
Hur tycker du FN ska arbeta med flyktingströmmarna? Man kan ju anta att klimatflyktingar, som de vi sett i Mellanamerika under året, kommer att bli allt vanligare.– I det globala ramverket för migration och flyktinghantering är grundprincipen att alla har samma mänskliga rättigheter oavsett var man befinner sig. Mitt perspektiv är att det alltid kommer finnas ett flykting- och migrationstryck så länge det finns konflikter och fattigdom i världen. Det handlar om att accelerera utvecklingen i den fattiga delen av världen och hantera utvecklingen i vår del av världen så den är mer hållbar och inte driver fram klimatförändringar. Vi måste också hantera konflikterna, vi kan inte lösa flyktingsituationer genom att stänga gränser eller försvåra för båtar att ta sig över Medelhavet.
Vad har du för planer nu?– Jag ska ta ett par veckor ledigt och fundera. Jag har bott utomlands i nästan hela mitt vuxna liv så nu vi ser fram emot att bo i Stockholm ett par år. Jag hoppas komma ner i tempo lite och ägna mer tid åt barnen. Så i helgen blir det bandy, Hammarby–IFK Motala på Zinkensdamm, det ser jag verkligen fram emot.
