Midsommarfirande på gång i den svenska campen utanför Mazar e Sharif. Erik Schooner till höger.
Året var 2011 när Erik Schooner, 21 år gammal anlände till Afghanistan som en del av den svenska beskickningen i landet. Han anlände för sin första vända av totalt två till landet.
– Jag hade en väldigt samhällsengagerad historielärare i skolan som själv hade varit på FN-mission, han visade vid ett tillfälle på en lektion filmen ”Hotell Rwanda” och det var i samband med att vi såg den filmen i trean på gymnasiet som jag bestämde mig för att jag vill mönstra, annars skulle jag inte kunna åka iväg som FN-soldat, berättar Erik.
Hur reagerade du när du fick reda på att du skulle till Afghanistan?
– Det kändes som ett äventyr och ett mål för mig. Både att få komma iväg i den kontexten och se om jag klarar av att göra det jag har tränat för. Men också var det en chans att vara med i någon form av återuppbyggnad av Afghanistan.
Erik förklarar att hans egna insats som individ kanske bara var en droppe i havet men att bara få vara med och bidra med den där droppen så att någon annan kan göra mer räckte gott och väl.
Väl på plats i landet fick han uppleva allt ifrån värmen under sommaren, till lukten av brinnande sopor. Doften från matmarknaderna i Mazar e Sharif, mäktiga bergskedjor på horisonten men även en oerhörd orättvisa och fattigdom.
– Vissa där nere bor i palats, samtidigt så kanske det i gränden mellan de här stora byggnaderna bor tre till fyra familjer som äter soporna från familjen i de här palatslika byggnaderna. Det är hjärtskärande att se, säger Erik och fortsätter.
– Alltså, den värsta känslan var ju att jag visste att jag kommer vara kvar här i sex månader, men de här människorna kommer vara kvar här i resten av sina liv. Jag har något att åka hem till. Jag har ett jobb, en familj, trygghet och det här är deras vardag som vi klampar in i.
Men det fanns även stunder som ingav hopp och framtidstro.
– Vi eskorterade vid ett tillfälle en svensk samverkansofficer när han tillsammans med byäldsten bestämde platser för en ny bro, en brunn och en skola i en by. Några månader senare hade svenska biståndspengar fått till stånd en ny bro, grävt en brunn och skolan var halvfärdig men undervisningen hade kommit igång, sakta men säkert så sker det någonting.
Och stunder då gruppen och kompaniet utsattes för skarp eldgivning.
– Vi genomförde en aktion tillsammans med den afghanska polisen, tanken var att kontrollera en misstänkt bombfabrik. På vägen dit så kontaktades vi av den afghanska säkerhetspolisen som sade att det fanns ett tiotal insurgenter i området vi precis passerat. De ville ha hjälp med gripandet av dessa.
Eriks befattning var gruppchef för en grupp på fem soldater som fick i uppgift att bistå den afghanska polisen vid gripandet, tanken var att följa med och stå bredvid under gripandet.
Erik Schooner vid sin officersexamen 2015.
– Men någonting händer, den afghanska polisen vägrar gå så till slut får vi ta täten och de följer efter. Där någonstans blir vi beskjutna av en RPG eller GRT, ett slags granatgevär. Granaten exploderar inte utan studsar genom kolonnen som vi framrycker i och träffar den sista personen över knäet. Den slår av benet på honom, säger Erik och fortsätter.
– Efter det så påbörjas en intensiv eldstrid, jag springer och drar den skadade kollegan till skydd och kallar på pansarfordon för att få honom därifrån.
Erik belönades senare med medalj för sin insats vid händelsen som krävde livet på en afghansk polis och en fiende.
– Han som blev av med benet går med protes idag men jag tänker också, alltså de vi sköt mot. Har vi skjutit ihjäl en familjemedlem, en försörjare, har vi invalidiserat någon för livet. Min kollega fick komma hem till den bästa sjukvården man kan få men i Afghanistan kanske människor har svultit ihjäl på grund av de strider vi hamnade i.
Tjänstgöringsmärken från utlandsmissionen.
Erik reagerar också dystert på de senaste dagarnas utveckling i landet.
– Det är ett misslyckande från västvärlden och från den afghanska regeringens sida, det går inte att beskriva det på något annat sätt.
Erik är dock tydlig med att han inte ångrar sin tjänstgöring och han hoppas samtidigt att inte allt var förgäves.
– Jag känner så mycket för dem, jag sitter ju här nu, jag har åkt hem, men för dem så är det deras vardag nu, för alla de som blir rättslösa under talibanregimen. För dem känns det hopplöst, de fick falska förhoppningar.