I 100 år har Motala ström flutit lugnt mellan Vättern och Boren, omgiven av i huvudsak bostadshus. Kraftstationen i Ekenäs dämmer upp och reglerar vattenflödet från Vättern.
I mitten breder Hårstorpssjön ut sig, det tydligaste resultatet av nivåhöjningar 1921 och 1931. Av forna Hårstorps gårds ägor återstår bara en liten ö.
Så uppfattar Motalabor strömmen idag. Men under århundraden tidigare var bilden en helt annan.
Det är känt att gårdar under Vadstena kloster redan på 1300-talet drev kvarnar med energin från det forsande vattnet. Vid en halvmeters fall var det idé att bygga vattenhjul. I Motala var fallhöjden 15 meter.
Strömmens mittfåra, den så kallade kungsådran, måste dock enligt landskapslagarna fredas för fiskens vandring, sjöfart och flottning.
Därför skapades vid sidan av fångstarmar av sten eller trä som ledde strömmarna in till vattenhjulen. Vilka senare skulle tjäna som kraftkällor även för smedjor, sågverk och stampar för bearbetning av textil och skinn. Likaså leddes vatten till fiskeverk, bland annat för fångst av lax och ål.
Under 1800-talet spillde de tekniska landvinningarna under kanalbygget och Motala Verkstads tillkomst över på strömmens verksamheter. Nu startades här även större fabriker.
Några blev långvariga, men senare mer kända från andra platser i Motala. Som Borens Trikå, Tricksons trikåfabrik, Norbergs spadfabrik (senare Fiskars) och Asps klädesfabrik (senare Engelfabrikerna).
Med tiden kom vattenhjulen att kompletteras med turbiner som kunde alstra elektricitet.
Drivande i saken var sprit- och chokladfabrikören John Andersson, "Motalakungen" kallad. Han var delägare i ett antal företag i Holms by och lät där bygga en mindre kraftstation.
Via den kunde enskilda abonnenter i Motala stad i slutet av 1800-talet tända elektrisk inomhusbelysning, samtidigt som staden började lysa upp sina gatorna med glödlampor.
Ytterligare några elkraftverk skulle tillkomma innan detta myller av vattendrivna verksamheter i ett slag skulle raseras eller behöva flyttas när vattnet skulle dämmas upp.
Tiderna hade kommit att kräva mer elektricitet och för vattenkraften gällde vid 1900-talets början storskaliga lösningar. Motalakungens el hade varit dyr att producera och priset därför inte särskilt attraktivt i konsumentledet.
Mer och billigare el, alltså – ett krav som tycks upprepa sig ...
Strömmen i Motala, med Vättern som pålitligt vattenmagasin, sågs som särskilt lämplig för en central kraftstation.
Inför bygget fattades det kloka beslutet att fotodokumentera den miljö som skulle gå ur tiden. Bilder som än idag förmedlar ljudet av forsande vatten och slamrande smedjor, liksom dofterna av surt trä, fisk och sot.
Uppgifterna om strömmens förvandling är hämtade ur "Kraften ur Motala ström" (Castensson, Hillmo, Kolsgård, 1992) samt ur de ifjol lokalt utgivna "Hårstorpssjön 100 år" (Åke Svensson/Motala musei- och hembygdsförening) och "Boken om Motala ström - när forsarna tystnade" (Margareta Johansson). I dessa böcker har också den omfattande bilddokumentationen åter kommit till pass.
Margareta Johansson har tidigare skrivit om Varamons historia. Efter att ha lyssnat till ett diabildsföredrag om strömmens Motalaavsnitt fascinerades hon så av det förflutna att det även fick bli en bok om tillvaron där före kraftstationen.
Hon summerar omkring 200 byggnader som måste rivas inför den första nivåhöjningen 1921, vilken omfattade en sträcka på två kilometer uppströms Ekenäs. Den drabbade förutom boende även ett 40-tal verksamheter.
– En omvälvande händelse för enskilda och för stadsbilden. Man skulle kunna tro att det utlöste ett ramaskri, men så var det inte. Man tycktes godta utvecklingen, säger Margareta Johansson.
Hon och jag tar oss en biltur runt strömmen och letar spår efter gamla tider. Huset där Strömmens fiskecenter håller till på Verkstadsvägen var mjölnarbostad under Storgårdskvarn och till Hällegården i närheten var flera företag knutna.
– Det är intressant med gamla bilder på Hällegården. Då ser man tydligt hur mycket högre gården låg i förhållande till den tidigare vattennivån och hur mycket mer strand det fanns framför huset, säger Margareta Johansson.
Hon berättar också om spåren som finns kvar i det fördolda:
– Mycket av virket efter alla rivningar togs tillvara och ingår idag i flera bostadshus runt strömmen.