Lena Vidstige har alltid drömt om att bli barnmorska. Nu är hon det - med eget företag.
Lena Vidstige hade tidigt som mål att skaffa ett hus till sig och sina tre barn. Hon är där sedan flera år, men vägen har inte varit spikrak. Ett bevis på att viljan och envisheten tagit henne till framgång är priset Årets Nyföretagare i västra Östergötland.
– Jag blev väldigt rörd och tacksam och det är roligt att de uppmuntrar det jag gör, säger Lena och stryker katten Nixie över ryggen när vi ses i hemmet i Duvedal.
Det är tidig eftermiddag. Lena har sovit några timmar efter ett pass som sjuksköterska inom hemsjukvården i Motala. Det är ett av de uppdrag hon har just nu, parallellt som barnmorska i Karlstad vissa veckor. För som egenföretagare i vården, kan hon äntligen själv bestämma var, när och hur mycket hon vill jobba.
Redan som 16 åring, berättar Lena, jobbade hon i en gruppbostad i Skänninge. Hon minns hur hon cyklade dit från dåvarande hemkommunen Mjölby. Målet, på sikt, var att bli barnmorska.
Hon tror att hennes mormor, som jobbade på BB i Finland, delvis influerade henne till yrkesvalet. Lena minns också att barnkunskapen i grundskolan fascinerade henne när eleverna fick lära sig om alla faser under en förlossning.
Efter att ha läst klart omvårdnadsprogrammet i Motala, med sista året i Norrköping, lades jobbplanerna på is.
– Jag ville ha barn, medger Lena som tillsammans med dåvarande pojkvännen valde att bilda familj.
Så småningom blev hon ensam med tre barn och vägen till drömyrket tycktes alltför lång. Samtidigt säger Lena att hon inte kunde se en framtid som undersköterska, ensam med barnen.
– Jag kände att vi måste få det bättre.
På distans började hon utbilda sig, först till sjuksköterska, sedan till barnmorska. Det tog 4,5 år. Efter det läste hon vidare till sexolog, som innebar ytterligare fyra år på halvfart.
Men det var inte bara studierna som upptog hennes tid och kraft. Barnen, samtliga med olika funktionsvariationer, krävde en mycket strukturerad tillvaro. Hon medger att det bitvis var väldigt jobbigt och barnens mormor har varit ett starkt stöd. Samtidigt gav pluggandet ett andrum.
Lena skrattar plötsligt till och berättar om en episod där ena sonen kastade ner en lapp i köket där det stod att hon fått sparken som mamma. Att hon jobbade hårt för barnens skull förstod de först senare.
Lena Vidstige valde att säga upp sig från regionen. "Jag hann inte göra det jag ville, bara det jag måste".
Så småningom väntade jobb som barnmorska i regionen. Hon älskade arbetet, men inte förutsättningarna.
– Det var inget kul. Jag kunde ha 2-3 kvinnor i aktiv förlossning. Jag hann inte göra det jag ville, bara det jag måste. Jag vill inte vara den barnmorskan som inte har tid.
Lena jobbade vidare med inneliggande gravida och nyförlösta i Linköping, samt mödravård i Motala. Men hon tyckte inte att schemat fungerade och det blev svårt att följa de egna patienterna, som blev allt fler.
– Jag blev förbannad på schemat, säger Lena sanningsenligt och berättar att hon en dag bestämde sig för att om hon skulle vara lika arg morgonen efter, då skulle hon säga upp sig.
Hon förstår sina kollegors frustration och att allt fler barnmorskor slutar.
– Många älskar sina jobb och vill fortsätta göra det som de tycker är roligt, men de vänder ut och in på sig.
Lena började söka information om bemanningsföretag och under några år jobbade hon som timanställd. Så småningom kom hon i kontakt med Nyföretagarcentrum i västra Östergötland. Med hjälp av dem kunde hon välja en helt ny riktning, som egenföretagare.
Smycket hon bär runt halsen är en symbol som hon fick som Årets Företagare i västra Östergötland. Den symboliserar både fosterljud, eller EKG, hjärta för det hon gör och riktningen hon följer.
I dag väljer hon själv vilka uppdrag hon vill ha och var. En osäkerhet är att uppdragsgivare med kort varsel kan avbryta ett samarbete om de skulle hitta fast personal. Hittills har det inte hänt. Snarare är det Lena som får tacka nej till jobb för att hon redan är upptagen.
– Jag jobbar egentligen lite för mycket.
Som egen vill hon försöka göra det otrygga stabilt, om uppdragen inte skulle komma.
– Jag måste se till så att jag har en buffert.
Lena Vidstige medger att hon känner sig stolt över det hon hittills klarat av.
– Inget har kommit gratis.
Helt nyligen konstaterades det att hon har dyslexi. Att hon haft problem med stavning har hon varit medveten om i många år, men det har inte bekymrat henne. I samband med kompletterande vårdstudier blev hon däremot språkligt korrigerad av sin lärare, gång på gång, vilket irriterade henne. Till slut valde Lena att göra en utredning. Men hon lägger inte stor vikt vid diagnosen. Tvärtom, nu inser hon snarare sina styrkor.
– Nu fattar jag vilket jobb jag gjort.
Som barnmorska i Kenya möttes hon av mycket glädje och värme.