Stefan lider av en neuromuskulär sjukdom sedan 2013. Den gör att han måste ta cellgifter dagligen för att fungera i vardagen. Skulle han bli sjuk, kan det bli en fara för hans liv.
Stefan och hans fru Karin bor sedan flera år i ett hus i Brinken. Där bor också treåriga Inez. Varannan vecka är det även 13-åriga Olivias och 18-årige Oscars hem. Men när pandemin bröt ut i fjol bestämde paret att de större barnen skulle bo hos sina andra föräldrar övervägande del av tiden, för att minska risken att utsätta Stefan för smitta.
Det är en kall aprilkväll och Karin har dukat fram en hög svart termos på uterumsbordet, stora porslinsmuggar med mönster i blått och vitt, samt en korg med hembakade bullar. Eftersom det fortfarande är hög smittspridning i Östergötland, håller vi gott avstånd och dörren till terrassen får stå på vid gavel. Med Stefans presentation i fokus känns frågan befogad, är han rädd för att bli sjuk i covid-19?
– Det finns en rädsla i botten, men man kan inte sluta leva och jag har det inte värre än någon annan. Jag jobbar inom begravningsverksamhet och träffar många som går igenom tragiska öden. Alla har vi våra ok att bära, säger han.
Redan när hans sjukdomen, som är besläktad med MS och ALS, bröt ut, fick familjen börja anpassa sig och ta hänsyn till Stefans dåliga immunförsvar. Nu, flera år senare, är anpassningen åter ett faktum.
Han berättar att strax innan pandemin bröt ut i fjol så drabbades han av kikhosta. Redan då togs beslut om att låta de större barnen bos hos sina andra respektive föräldrar i större utsträckning. Att de skulle komma att bli en lång tid framåt, anade ingen då. Mellan sportlovet och sommarlovet träffades hela familjen bara ett par gånger utomhus.
När Karin får frågan om hon inte ens kunde krama om sin dotter under den här perioden blir hennes ögon tårfyllda. Hon säger att paret inte såg någon annan lösning än att leva åtskilda från barnen, på grund av smittorisken. Känslorna, säger de, tvingades de lägga åt sidan.
– Fokus har varit på barnen, att de inte ska känna att de kan orsaka smitta, poängterar Karin.
– Och vi vill inte begränsa deras vardag, de måste kunna få fortsätta med sina liv, säger Stefan.
För dottern Olivia ska en av lärarna ha varit mycket betydelsefull under den tuffaste perioden, enligt Karin som säger att hon kunde få uppdateringar från läraren om att "nu har vi kört mammakramar hela dagen".
Under förra sommaren kunde sedan livet återgå, lite mer till det normala. Men så i höstas kom den tredje vågen och fortfarande är det ingen självklarhet att hela familjen kan samlas varannan vecka.
– Vi börjar dagen med att gå in på 1177 och kollar om de ändrat direktiv för vaccinering, säger Karin.
För trots att Stefan är i riskgrupp har han ännu inte blivit kallad eftersom sjukvården prioriterar efter åldersgrupp.
Karin berättar också att hon nästan dagligen ställer frågan till sin dotter om det är många barn som är sjuka i klassen? Allt för att kunna planera för Olivia att bo hemma under mammaveckorna. Att det råder sekretess på antalet smittade gör det svårt för paret att styra dagarna. De vet aldrig om det är ett fåtal smittade på skolan eller om det skett ett större utbrott.
Hur pandemin kommer att påverka relationen till lillasyster Inez är också något som Karin funderar över.
– Hon har inte förstått vad som försiggår och kan fråga: "kommer Oscar och Olivia i dag? Ska de sova här?"
– Då svarar jag: de bor ju här!
Att missa vardagen med barnen tycker Karin och Stefan är mest tärande.
– De sociala kontakterna kan vi fånga upp igen men att inte kunna träffa barnen regelbundet har varit jobbigast. Allt annat är världsligt, säger han.
Vad längtar du efter nu?
– Normalitet. Att få släppa det här och gå vidare och få tillbaka vårt liv lite.
– Att kunna umgås med människor utan att undra över var de varit, fortsätter Karin.
Samtidigt vill hon, mitt i allt, lyfta fram familjens förmåga att anpassa sig. Både vuxna och barn.
– Vi har lärt oss att inte grotta ner oss och deppa ihop utan blir handlingskraftiga och ser det positiva.
Karin upplever att året med pandemin även resulterat i en styrka och insikt, i sådant man kan vara tacksam för. Här nämner hon också att dialogen med expartners förbättrats, att alla är måna om att hålla rätt fokus.
Stefan håller med.
– Det finns inga smågrejer man behöver tjafsa om, säger han.