Ett sönderbomnat hus i Tjernihiv.
"Medan vi stod och tittade på det gick flyglarmet", minns Maria Persdotter.
– Efter att kriget bröt ut blev det som en grej att, de är så nära oss och vi har så mycket historiska band. De är utsatta för något fullständigt fruktansvärt och oacceptabelt, förklarar hon sina tankegångar.
Maria började grubbla mer och mer över på vilket sätt hon skulle kunna bidra till att visa att hon bryr sig om människorna i landet.
– Jag tänkte hur ska lilla jag, jag är ju inte den som sticker dit och säger att jag är med i armén. Jag är en 60-årig tant, så det hade inte varit världens bästa grej. Men jag kan göra andra saker. Ett sätt är att åka dit och spendera pengar och på något sätt visa att vi vet att ni finns och vi är beredda att besöka er.
Hemma i föräldravillan på landet, strax utanför Motala centrum, känns Ukraina och kriget väldigt långt borta. Vinden viner utanför husknuten men inne är det varmt och ombonat. En katt dyker plötsligt upp, mjauar och stryker sig mot min hand för att få uppmärksamhet. Det känns tryggt.
Maria berättar hur hon och maken Anders till slut bestämde sig för att resa. Hur de på egen hand tog sig till Polen där de mötte upp resten av den grupp människor som tillsammans skulle genomföra den åtta dagar långa studieresan i landet, via tåg.
Första stoppet blev Lviv i västra Ukraina, där det var relativt lugnt. Under besöket reste gruppen också till Tjernihiv, som ligger i norra delen av landet mot gränsen till Ryssland och Belarus, samt slutligen Kiev.
Att höra befolkningens berättelser, tog hårt.
– Alla grät!
Hon minns paret som de träffade i en liten by som varit ockuperad. De berättade hur det var när ryssarna kom. Hur man tömde alla hus och stoppade in alla människor i skolan.
– De hade nästan ingenting att äta eller dricka. Det fanns ingen fungerande toalett, utan de fick gå på hinkar. Människor i alla åldrar, från bebisar till gamla. Där satt de i 28 dagar innan ukrainska armén kom och befriade dem.
Tjernihiv, nära gränsen mot Ryssland och Belarus, ockuperades aldrig. Men staden var avskuren från resten av landet, enligt Maria Persdotter.
I samband med resan, i början av november, tjöt flyglarmet flera gånger. Genom appen "Air alert" fick resenärerna information, både när larm bröt ut och när faran var över.
– När vi reste inåt i landet då hade vi nätter med larm i princip konstant. Från början visste man inte vad man skulle göra. Söka sig till ett skyddsrum? Skyddsrummen är ju bara ner i källaren. Det finns inte ens en dörr att stänga.
Vid ett tillfälle när Maria och Anders bodde på ett hotell i Tjernihiv fick de gå och sätta sig i en liten hall utan fönster. Där blev de sittande i ett par timmar. Även om hon minns det som obehagligt, säger hon att de hade fått information om att det inte var deras stad som var målet för attacken.
När paret i slutet av sin resa hamnade i Kiev, ljöd flyglarmen kontinuerligt.
– Vi var med om det flera gånger. Helt plötsligt gick larmet och då stängdes allting, butiker och restauranger. Samtidigt är det så märkligt, att livet för övrigt bara rullar på mellan larmen.
Via telefonen kunde Maria Persdotter följa det aktuella läget i Ukraina. Vilka orter som var akut utsatta för fara.
Strax efter att Maria Persdotter rest hem utfärdades larm över hela landet. Ingen stad var säker vid tillfället.
Bilden föreställer interiören från ett av de nattågen Maria Persdotter reste med. " Det var fascinerande att tågen alltid avgick i tid och kom fram i tid".
Majdantorget i Kiev. Här hedras döda soldater med en flagga.
Olika länders fanor vajar, bland dem Sveriges.
Hur tog ni skydd?
– När det skedde på dagarna var det lite beroende på var vi var. Vi hittade en restaurang som låg under jord. Där behövde de inte utrymma och vi kunde sitta kvar. Men min bild är att folk som bor där struntade i larmet rätt mycket.
Vande du dig vid ljudet?
– Det var lika obehagligt varje gång.
Under de åtta dagar studieresan pågick möttes gruppen av varierande bilder.
– Det var väldigt olika. I Lviv såg vi inga skadade hus för det är en väldigt gammal stad med fina byggnader. För att skydda dem har man satt upp plåtar runt fönstren och sandsäckar runt om.
I Tjernihiv fick gruppen uppleva synen av sönderbombade byggnader.
Något Maria också reflekterade över är hur hon under resan genom landet såg många äldre hus, men med helt nya fönster.
– Helt makalöst!
Maria Persdotter har varit i krigets Ukraina, i åtta dagar, på en studieresa. Hon har fått med sig minnen hem och berättelser som hon känner ansvar att förvalta.
Hon ångrar inte resan, men medger att hon varit med om upplevelser hon aldrig tidigare erfarit. Hon var också väldigt trött när hon reste hem. Samtidigt har hon fått en djupare inblick i kriget genom människors berättelser, tack vare guiden som var med. Hon har även mött volontärer och skapat nya kontaktnät.
Vad har gjort störst avtryck?
– Att människorna inte är knäckta. Men de är trötta.
Maria Persdotter säger att hon upplevde både kraft och livsvilja. Till och med humor.
Målet för henne nu är att nå ut med en föreläsning om sina erfarenheter. Hon vill se ett förnyat engagemang hos människor att på något sätt hjälpa befolkningen, eller skänka pengar.
Gör du det?
– Jag har inte gjort någonting sådant än, men det kommer jag absolut att göra och om jag kan, dra igång insamlingar, för nu vet jag vart jag kan skicka pengarna.