Nyligen skrev vi om Mikaela Hess som berättade om de svåra biverkningar hon fortfarande dras med efter sin magoperation, för drygt 2,5 år sedan. Björn Yngve läste artikeln och kände att han ville berätta om sina erfarenheter.
Som ung tränade han mycket styrketräning. Då kunde han också äta större mängder mat. Men när rutinerna avtog började kilona successivt att smyga sig på. Björn säger att han till en början inte tänkte på förändringen och den enda i omgivningen som kommenterade viktuppgången var hans mamma.
Tiden gick. För nio år sedan bestämde sig Björn för att sluta snusa. I samma veva fick han även problem med sköldkörteln. Det gjorde det också svårt för honom att gå ner i vikt. Till slut vände han sig till sin vårdcentral för att få hjälp med en remiss till operation, men det blev ett nej. Läkaren föreslog istället att han skulle träna och åter försöka på egen hand, trots att han framhöll att han provat med allt.
– Jag mådde psykiskt dåligt av vikten då men berättade inte det för någon, säger Björn.
Som mest vägde han 155 kilo. Han blev flåsig och fick problem när han skulle klättra i och ur lastbilen som han kör i tjänsten.
Till slut skickade han själv in en ansökan till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Björn lovades operation om han först gick ner ett antal kilo på egen hand. Han berättar att han faktiskt lyckades komma en bit, några månader innan ingreppet. De sista fyra veckorna drack han bara proteindrycker.
– Hade jag inte fått operationen hade jag ätit ihjäl mig, säger han sanningsenligt.
Björn berättar om sitt matintag under många år. Istället för en hamburgare till middag kunde han lätt äta två. En pizza blev ofta en och en halv. Efter att ha ätit upp maten i lunchlådan på jobbet kunde den kompletteras med en korv på macken. Som chaufför blev det ofta stopp vägen för att handla energidrycker eller läsk. Det har han helt slutat med i dag. Istället ligger bananer och clementiner i förarhytten och sockerfria halstabletter som smakar lakrits - hans favoritgodis.
Björn tror att det för honom krävdes en viss mognad och livserfarenhet innan han var redo för operation. Han hade hunnit reflektera över livet och sitt eget mående. Det tror han har hjälpt motivationen.
"Jag har två egna barn och vill leva och se mina barnbarn och det kommer jag inte att göra om jag inte får operationen", minns han att han tänkte tidigare.
På ett år gick han från 155 kilo till 95. Efter ingreppet har han gått upp en del, men han håller sig långt ifrån maxgränsen.
Björn lider inte av några fysiska problem alls, säger han. I början kunde han däremot inte äta nötkött. I dag blir han fort mätt och klarar bara att äta små portioner. Men fortfarande "luras ögonen". Det innebär att det kan hamna mer mat på tallriken än vad han orkar äta upp, ett problem inte minst när han går på restaurang.
– Väljer jag plankstek går jag på köttbiten, säger Björn och skrattar.
Det enda han egentligen saknar, med facit i hand några år efter ingreppet, är en långsiktig uppföljning från vården.
– Det känns som att man blir utkastad och får klara sig själv. Är man inte motiverad till 100 procent kan man inte klara det här. Man måste ha stöd och push. Det är en jäkla omställning i huvudet.
Samtidigt framhåller Björn att operationen, för hans del, blev helt livsavgörande.
Hur mår du i dag?
– Jag mår jättebra. Ser du inte det, säger han och flinar.