En kopp kaffe och en smörgås med Max Nilsson och det är lätt att förstå framgången i hans entreprenörskap. Vi sitter inne i hans butik Skorstensfolket på Vintergatan. De innerligt närvarande ögonen. Humorn är stundtals fräck och det efterföljande leendet smittande.
Max Nilsson föddes 1939. Som barn, uppväxt i Vilhelmina, var drömmarna två men tydliga. Flygare eller sotare.
– Jag hade fått vara med i sotarkammaren i Vilhelmina och kände sotlukten. Den tyckte jag var fantastisk. Man beundrade sotarna.
Flygdrömmen svalnade och som 16-åring började han som sotarlärling i Fagersta. Det efter att två år tidigare ha lämnat födelseorten för industriskolan och senare sotarskolan i Sandviken.
– Jag var äventyrslysten och hade min egen bankbok, så jag sa hej då till morsan och stoppade bankboken i fickan.
Drivkraften att lära sig om yrket har hela livet varit stark och den tog honom till positionen som tillförordnad sotarmästare i Överkalix redan som 25-åring. Via olika tjänster som sotarmästare kom 1969 samtalet som skulle ge livet en vändning mot Östergötland.
– Då ringer vårt riksförbund och säger att ”du ska söka Motala”. Och jag hade inte lust med det men de sa att det skulle bli ett jättestort distrikt, ”det kommer slås ihop fem kommuner och bli ett distrikt”. Karriären var så att man strävade efter att få ett så stort distrikt som möjligt, för då trodde man att man skulle tjäna mycket pengar och man hamnade högt upp i hierarkin, säger Max Nilsson.
Trots att han tvekade åkte han ändå ner till Motala för anställningsintervju bland fem av 47 sökande. En vecka efter intervjun med brandchefen Arne Drott kom nästa avgörande samtal. Jobbet var hans och han skulle börja omgående.
– Det är klart, är du 29 år och i karriären så är det en fjäder i hatten. Jag slog ut 46 sökande så det är klart att man var stolt.
Rollen som sotarmästare innebar många besök hos andra distrikt runt om i landet och även en minnesvärd studieresa till USA. Han fick ett livstidskontrakt som sotarmästare i Motala tills det att han fyllde 67 år. Parallellt växte hans entreprenörskap och törsten efter utveckling och utbildning har aldrig sinat. ”Gesällvandringen varade i drygt 60 år”, som han själv uttrycker det.
Efter den ”första” pensioneringen flyttades hela hans intresse över till de egna affärerna. Han har drivit flera butiker i Motala och även haft en filial i Linköping. Men nu väljer han att lämna över verksamheten till sonen Anders som ska driva företaget vidare med samma personal.
– Det är en mognadsprocess, någon gång ska man sluta. Och man ska ju sluta när man är på topp, när man är 76 år, eller hur? Haha.
”Sluta” är annars ett ord han helst inte använder. Det är bara halvtid nu och minst sagt spännande saker väntar. Dagen innan vi träffas har han köpt en begagnad husbil och direkt när han har slutat i mitten av september sätter han sig bakom ratten för att åka norrut. I Gällivare ska han träffa sin tvillingbror och tillsammans åker de ut i de norrländska markerna för att fiska och jaga. Kanske bestiger han Kebnekaise.
Efter en månad går resan vidare. Han är osäker på om han kan låta bli att peta i företaget och han vill att ”grabbarna” ska få sköta det själva.
– De måste få göra som de vill. Och det ser jag som en bra grej för mig, att jag blir borta en månad för att sedan vara hemma i några veckor och sedan drar jag till Europa.
Vår pratstund avbryts vid ett par tillfällen av kunder och det går inte att ta miste på att han fortfarande trivs med kundkontakten. Relationen till Motalaborna har byggts upp under årens lopp men han erkänner att hans sätt att vara riskerar att reta upp en del, kanske mest konkurrerande egenföretagare.
– Jag har fått mycket skit för att jag har legat i framkant. När jag annonserade mycket fick jag skit för det, det fanns andra företagare som inte hade råd med det. Och jag kallade mig för Skorstensdoktorn och Spisdoktorn, sådana ord. Och fy fan vad mycket skit jag fick. Mycket av det är en avundssjuka.
Tycker du om att provocera lite så där?
– Ja, jag har ett ganska öppet sätt. Kommer det in några kärringar och gubbar med mungiporna nere, och säger: ”vad ful spis det är och vad dyrt det är och vad krångligt det är.” När de går härifrån så skrattar de.
Vad kommer du att sakna mest när du har rundat av här?
– Eh, vandringen fortsätter och jag har ett äventyr framför mig, säger Max Nilsson och vill hälsa till de som har betytt mycket under åren.
– Jag vill tacka min familj och fru och alla som stöttat mig att flyga.
Max Nilsson ville bli sotare. Det blev han. Han ville bli entreprenör. Så blev det. Under vårt samtal kommer han även upp med ett förslag på rubrik till den här artikeln om hans liv. Han får som han vill även här.