Det var arbetet på Hallen som fick henne till Motala 2010. När hon sökte jobbet bodde hon i USA.
– Jag har läst till lärare med fritidspedagoginriktning, i Jönköping. Då fick jag vara med i ett stipendieprogram som heter Cirt. Så jag fick plugga en termin i England och sedan ett år i USA.
Hon är uppvuxen i norrländska Byske. I en som Matilda uttrycker det, kristen familj och har på det sättet fått religionen med modersmjölken.
– Sedan tog jag en paus från det när jag pluggade. Det är lätt att bli besviken på människor och kyrkan. Då blir man besviken på människor och tror det är Gud.
Redde du ut den besvikelsen?– Ja, jag försökte lämna det här med Gud bakom mig, men det gick inte. För Gud vill ju vara med mig och när jag förstod det, så slutade jag försöka springa från honom och då fick han en chans att visa mig att människor är människor men han är något annat, något större. Han är kärlek.
Efter musiklinjen på gymnasiet, bibelskola, kamratstödjarkurs, ett år i Frankrike och så Sverige igen, kände Matilda att hon ville utbilda sig till fritidspedagog.
– Jag har aldrig velat jobba med mellanstadieungar, men jag ville ha en pedagogisk högskoleutbildning, Så då sökte jag och kom in i Jönköping. Där gick jag i två år och inriktade min utbildning mot att jobba med ungdomar. Under studietiden satt jag som ordförande i Lärarnas Riksförbunds studerandeförening och engagerade mig i International Association. Så fick jag ett stipendium tillsammans med en grupp andra lärarstudenter. Stipendiet vände sig egentligen inte till fritidspedagogerna, men jag ville så gärna vara med, så jag snackade in mig på mina grymma meriter. Under programmet läste vi två år på engelska: en termin i England, en termin i Sverige och sedan ett år i USA.
När hon sedan var på väg hem igen, från USA efter avslutade studier, såg hon annonsen om jobbet på Hallen.
– Jag kände - wow - det där är mitt jobb. Jag skickade två eller tre ansökningar för att vara på den säkra sidan, sedan ringde jag även ner till Motala och ställde frågor. Dels för att jag ville veta mer, dela för att visa att jag verkligen ville ha jobbet.
Så fick du jobbet och började 2010 – ditt första intryck av Motala?– Katastrof. Vilken liten skitstad.
Säger hon från Byske?– Ja. Tänk då att jag kom direkt från USA, State College i Pennsylvania. Från en stor universitetsstad där alla välkomnar varandra oavsett person, till den här ministaden med stängda kompisgemenskaper. Människor uppvuxna i en småstad behöver inga fler bekantskaper. Det var otroligt jobbigt. Men jobbet var hur bra som helst. Jag jobbade i två år, men sen stod jag inte ut med den sociala situationen så jag tog tjänstledigt ett år för att ta en kurs i internationellt utvecklingsarbete. Då bodde jag i Barcelona i fyra månader. Efter det ingick det i kursen att jag skulle bo fem månader i Chile, i Valparaiso där jag gjorde praktik. Det var magiskt att bo i Chile. Så fick jag kombinera studier i hjälparbete med språkkurs också, två av mina favoritämnen. Där fick jag chansen att bli flytande i mitt tredje språk, spanska.
Men du kom tillbaka?– Ja, jag hade inte tänkt det. Men om vi ska prata om Gud så tror jag att han ville ha mig här. För efter Chile började jag och Gud hitta tillbaka till varandra.
Hon hittade gemenskapen i Motala genom Baptistkyrkan.
– Det finns så många människor med kärlek i Baptistkyrkan och de tog emot mig på olika sätt, som en familjemedlem. Det blev en verklig skillnad för mig, både för min tro och att den gemenskapen förändrade min syn på människor i stan.
Framtiden då?– I framtiden skulle jag vilja jobba med biståndsarbete, gärna utomlands. Det ligger i mig att jag vill hjälpa människor och göra världen bättre. Jag vet att det går att göra förändring, man får hjälpa en människa i taget. Plus att jag trivs bäst i utmanande miljöer och har lätt för att anpassa mig, som en kameleont.
Du har kallats för "katalysatorn"?– Det var min kompis från Iran som myntade uttrycket. Det är en av mina bästa egenskaper. Jag som person ser inga gränser baserat på olikheter och tar inte hänsyn till det i mitt eget liv. Jag vill få människor att mötas. När jag har födelsedagsfest bjuder jag alla tillsammans. Så alla kan mötas och lära känna varandra. Det brukar ta så lång tid annars, men jag försöker underlätta och skynda på gemenskapsprocessen. Som en katalysator.