Den 23 februari var Mariia på jobbet på restaurangen i Lviv som vanligt, säker på att hon skulle jobba dagen efter också. Men på morgonen ringde hennes chef.
– Han hade stängt restaurangen och han visste inte när han skulle öppna igen. Att det var kriget.
Allt hände över en natt. Tårarna rinner ner för hennes kinder när hon berättar hur hon tog ett par ryggsäckar, packade snabbt och så körde hennes pappa henne och barnen, 7 och 11 år, till den polska gränsen.
– Där var det mycket människor, det var trångt och jag var rädd för att det skulle hända mina barn något. Jag försökte skydda dem, min yngsta kunde nästan inte stå och jag var rädd, säger hon och beskriver hur hon försökt att hålla om barnen och samtidigt hålla ut armarna för att skydda både dem och sig själv.
Efter många timmars väntan kom hon och barnen över gränsen och fick hjälp av volontärer, först till en plats att sova och sedan med resan vidare till Sverige.
Mariia är inte den som vill synas, hon vill bara vara som vem som helst. Hon ber om att få slippa vara med på bild men godkänner att jag tar en bild om hon inte behöver visa sitt ansikte. Men hon berättar gärna även om det är svårt.
Det är inte första gången hon är i Sverige och Motala. När Ryssland annekterade Krim 2014 flydde familjen. I fyra år hoppades de på att få uppehållstillstånd men tvingades återvända till Ukraina. Men vännerna i Motala har de haft kvar och när kriget började för några veckor sedan kom samtalen.
– De ringde oss och sa kom hit.
Hon har svårt att sätta ord på hur det kändes men hon bestämde sig, hon ville till Motala framför allt för barnens skull.
– Jag tänkte att det var bättre för dem.
Mariia säger att hon känner sig trygg i Sverige men att hennes tankar hela tiden är i Ukraina. Hon är orolig för sin man, sina föräldrar, sin släkt och för hela det ukrainska folket.
– Jag förstår inte varför man startar krig, varför måste vanliga människor drabbas? Det finns bara frågor och inga svar.
Hon kommer tillbaka till dagen då de flydde.
– Min pappa skjutsade oss till gränsen men min man bestämde själv att han måste vara kvar och skydda landet. Det är många som är kvar, även kvinnor och barn. Många har aldrig varit utomlands och vill inte lämna Ukraina.
Enligt Mariia tar inte alla som är kvar upp vapen och blir soldater. Många hjälper till med att laga mat, sjukvård, skydda byggnader och annat med sandsäckar, packa material av olika slag och mycket mer. Att hennes man, precis som alla män mellan 18 och 60 år, inte får lämna landet förstår hon men hon önskar av hela sitt hjärta att de fick vara tillsammans igen.
Varje morgon ringer hon honom, bara för att höra hans röst. Men hon försöker att inte pratar med barnen om kriget, även om det är svårt.
– Min äldsta förstår varför pappa inte kan komma, han vet. Men min yngsta frågar efter pappa och vill att han ska komma och vara med oss.
För några dagar sedan var Mariia på Migrationsverket i Stockholm. Hon hoppas att hon snabbt ska få de uppgifter de behöver för att barnen ska kunna börja skolan. Mitt i allt det svåra vill hon försöka tänka på framtiden, för barnen. Tårarna rinner igen och hon låter dem rinna.
– Jag är jätteorolig men jag hoppas att jag ska vakna i morgon och att allt är slut, att det är fred. Och jag hoppas att hela världen ska hjälpa oss att vi får ha vårt land, att det ska få finnas på världskartan.