Malin Andersson beskriver sig själv som en person som ska jobba med människor. Att läsa till undersköterska kändes naturligt och 2008 tog hon sin examen.
– Jag gick direkt till äldreomsorgen och fick en plats där jag haft min praktik, i hemtjänsten.
Det blev ett par år som timvikarie i kommunen. Malin tog det hon kunde få, jobbade på och ställde upp.
– Det var okej, för då hade jag inte barn.
Efter första barnet fortsatte vikariejobbet och efter ytterligare några år fick hon ett schemalagt vikariat.
– Jag trivdes jättebra. Det jag kan sakna är kontakten med alla brukare, det var något jag förlorade verkligen, att vara där och bara ställa upp för dem.
Men hon valde ändå att lämna äldreomsorgen.
– Det handlade om arbetstiderna framför allt. Privat funkade det inte att jobba varannan helg, delade turer både helger och vardag, jag mådde inte bra. Jämför man nu och då så hade jag inget liv. När jag gick på delade turer mitt i veckan träffade jag inte barnen på dygn.
För Malin är det viktigt att arbetet inom vård och omsorg inte får bli på bekostnad av att personalen mår dåligt.
– Man måste ha pengar för att bedriva en schemalagd tid som man som anställd klarar. Mer personal måste få kosta, det blir en bättre vård för alla.
Efter tio år som undersköterska sökte hon till ett bemanningsföretag för ett jobb inom industrin.
– Det var rena turen att jag fick jobb, det är inte undersköterskor de egentligen vill ha. Men efter ett halvår fick jag fast tjänst på bemanningsföretaget och sen hade jag turen att det företag jag var uthyrd till ville anställa mig.
Malin började som montör på Väderstad AB och gick, via rollen som teamledare, till att idag jobba som produktionsledare. Ett uppdrag där hon jobbar med människor, fast på ett annat sätt. Hon erkänner att hon i början längtade tillbaka.
– Ja, när det blev vardag på jobbet. Men då till omhändertagandet, kontakten med brukarna och jag saknar arbetskamraterna. Men det positiva som väger över är att slippa tiderna.
Till det har hon också en betydligt bättre lön, det rör sig om ganska många tusenlappar i månaden.
– Privat behövdes det och även när man ser långsiktigt till pension. Men jag tycker ändå att det är konstigt att en industriarbetare tjänar så mycket mer än en undersköterska. Statusen måste höjas rejält, så är det, säger Malin.