Fyrabarnspappan Magnus Wikinghielm, 46 år, hade genomfört sina inköp och var på väg ut från Östenssons vid Verkstadstorget när den glasögonprydde och delvis maskerade ynglingen stegade in med en kniv i ena handen och krävde att få pengar av kvinnan som satt i kassan.
– Jag förstod att någonting inte stod rätt till och bestämde mig för att gå tillbaka in, berättar Magnus som agerade på ett resolut sätt när det stod klart vad det rörde sig om.
Han greppade tag i killen och brottade ned honom till golvet.
Därefter satte han sig på honom och höll honom i ett järngrepp.
– Han hade inte en chans att komma loss och min första tanke var att han kunde fetglömma att försöka sig på ett rån samtidigt som jag var där.
En annan kund, Marcus Kåtorp, deltog i övermannandet genom att sätta foten på den hand där rånaren höll den stora kökskniven.
Därefter vred han loss kniven för att på så vis oskadliggöra honom.
– Butiken var full av vuxna och barn och att inte göra någonting var aldrig aktuellt.
– Det handlade om att rädda kassörskan och skydda alla andra från att bli skadade.
Marcus Kåtorp menar samtidigt att det finns en svart sida bakom historien.
– När vi satt och höll honom sa han upprepade gånger, ”jag har inget val”. Det är oerhört tragiskt att droger kan få en människa att agera på det här viset, att det driver en till att begå ett rån. Jag hoppas verkligen att han kan komma tillbaka till livet som en positiv människa.
Magnus Wikinghielm förklarar att han inte kände någon rädsla över huvud taget.
– Jag blev faktiskt riktigt förbannad och skällde ut rånaren, efter att jag hade fått honom under kontroll.
– Jag sa, "vad i helvete håller du på med, det är tjejer som arbetar här som du förstör för resten av livet".
Wikinghielm var, menar han, rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt .
– Jag har tränat kampsport i 30 år och arbetat som vakt i 15. Inte en chans att den här killen skulle lyckas.
– Jag läxade helt enkelt upp honom och förklarade för honom att han minsann inte skulle ta några genvägar här i livet när de flesta andra måste gå upp varje morgon och släpa sig till jobbet.
När Magnus kom till familjen senare på kvällen var det inte läge att berätta vad som hänt.
Det blev heller inget sagt på morgonen efter.
– Hustrun vet fortfarande inte vad jag varit med om. Hon får väl läsa om det i tidningen, säger han med ett skevt leende.