Värmländskan är tydlig trots att hon inte bott i det landskapet på 45 år.
– Vi "flötte" runt mycket när jag var liten, men jag behöll min dialekt hela tiden.LillEva berättar om närmare tio olika bostadsorter på olika håll i Sverige mellan det att hon var sex och tolv år.
– Min biologiska pappa som var djurskötare var en rastlös själ, det var därför det blev så.
Familjen kom till Motala när LillEva var 16 år. Då var hennes mamma sedan några år omgift med den man som LillEva betraktar som sin riktiga pappa.
Hur påverkade det dig att byta skola och kompisar så ofta?– Det kunde varit skadligt, men så blev det inte. Visst var det fjärilar i magen när man klev in i ett nytt klassrum, men jag vande mig. Det var jättenyttigt att lära känna olika människor och miljöer, en erfarenhet som jag har nytta av nu.
En stor trygghet var mormor som fanns kvar i värmländska Grums.
– Jag hälsade på henne ofta, var bara sju, åtta år när jag åkte tåg dit själv.
En annan trygghet var och är gudstron.
– Jag har alltid trott att det finns en gud som tar hand om mig, säger LillEva och berättar om när familjen bodde i en skånsk by och hon var runt tio år.
– Jag gjorde mig ofta fin på söndagarna och gick till kyrkan ensam och satte mig på en bänk längst bak. Jag älskar att gå i kyrkan, borde göra det oftare.
LillEva är ett ovanligt namn. Är du döpt till det?– Nej, bara till Eva men jag bytte för några år sedan. Jag har ofta fått höra att jag är så liten och blivit kallad lilla Eva och så. När jag utbildat mig till massageterapeut och öppnade min firma fick den heta "LillEvas massage och friskvård" och nu heter jag så också. Det blev smidigare, berättar LillEva som mäter 150 centimeter i strumplästen.
– Men jag har aldrig blivit retad för min längd, säger 57-åringen.
LillEva jobbar alltså som massör. Både i en lokal i samma hus hon bor i och ute på olika företag, där hon inte bara masserar utan även städar.
Städyrket är bara ett av flera som hon haft genom åren. Andra är undersköterska på ett äldreboende, brödbutiksbiträde och industrijobb i Linköping.
– Vi gjorde "öljekylere te lastbiler", förklarar hon på klingande värmländska.
Dessutom hjälper hon till med att sköta papper i maken Tommys elfirma.
– Och hoppar in som hantlangare i nödfall, säger hon och skrattar hjärtligt, något hon gör ofta.
– Jag kan inte hejda det, säger hon och skrattar igen.
Det är så folk känner henne – alltid glad och energifylld. Detta trots att hon som de flesta andra som nått mogen ålder åkt på sina smällar.
– Det var jobbigt när en bror dog plötsligt när han bara var 25 år. Sedan fick jag bröstcancer för tolv år sedan. Nu mår jag jättebra, men då var jag så dålig att jag trodde att jag skulle dö.
LillEva menar att hon inte är rädd för döden.
– Jo, för att ha ont. Men inte något annat. Man vet ju inte hur det var innan man föddes och inte hur det är efter att man dött.
Paret Fredriksson har gjort sig kända för att arrangera kul saker för vänner och bekanta.
– Vi har ordnat skidresor och vandringsresor till Österrike sedan slutet av 90-talet. Dessutom cykelturer på småvägar runt Motala som lockat fler och fler deltagare. Vi brukar ha fest efteråt, man måste ju ha roligt.
När det är dags för fotografering tvekar LillEva lite.
– Alla rynkor syns ju när man skrattar. Men hellre rynkig och glad än slät och ledsen, säger hon.
Och skrattar igen.