Lars längtar efter ett "normalt" liv – en egen lägenhet där han kan vara barnvakt åt barnbarnen och en hund som sällskap, till exempel. (Personen på bilden är inte Lars)
Lars, som egentligen heter något annat, gläntar på dörren till sin lägenhet, som tillhör Stadsmissionens boendestöd. Lägenheten är enkelt inredd, men fotografier på Lars barn och barnbarn samt en grön växt i hörnet av vardagsrummet gör det ändå hemtrevligt.
Här har Lars bott i ungefär fyra år, efter arbetslöshet, långa perioder av beroendeproblematik och en tid som hemlös. I dag ser han pigg och välmående ut, med kammat hår och glada ögon.
– Meningen är väl att jag ska ha ett eget, annat boende så jag kan leva ett "normalt" liv. Bara en sådan sak som att vara barnvakt till exempel, det kan jag inte vara här, säger han och slår sig ner i soffan.
Alkoholberoendet har funnits med "sedan tidernas begynnelse". I dag är Lars i 60-årsåldern, men första gången han drack alkohol hade han knappt hunnit upp i tonåren. Att alkoholen hade blivit ett problem insåg han först när hans barn, som då var tonåringar, påtalade det.
– Då tänkte jag tillbaka och kom på själv att det låg någonting i det.
Hur kändes det att höra sina barn säga det?
– Nyttigt.
Lars funderar en liten stund, fortsätter sedan:
– Det kanske jag inte tyckte precis när de sa det, men när jag tänker tillbaka på det är det klart att det var nyttigt.
Kaffe hälls upp i de svarta muggarna och Lars tar ett bett av en chokladmuffins. I perioder har han levt ett lugnt och ordnat liv, även om alkoholen alltid har funnits med – mer eller mindre. Han har varit gift, varit med och uppfostrat de tre barnen och haft diverse jobb.
Till Motala kom Lars 1987, efter en uppväxt och ett liv i Värmland. Han beskriver flytten som "en ren slump". Det var ett jobb på en fabrik som tog honom dit, men det var allt närliggande vatten som fick honom att stanna.
– På kvällen satt vi i Stadsparken och då tänkte jag "Vättern, Göta kanal, mycket vatten... Här vill jag bo". Då bestämde jag mig – och så blev det.
1987 kom Lars till Motala, efter en uppväxt och ett liv i Värmland. Han beskriver flytten som en ren slump. (Personen på bilden är inte Lars)
På fabriken arbetade Lars i fyra år. Han beskriver det som "världens roligaste jobb", där han arbetade självständigt, dagtid till en början. När familjen inte hade någon förskoleplats började han dock att gå på kvällsskift.
– På dagarna var jag hemma med barnen, när frun kom hem drog jag iväg till jobbet och kom hem sent. Det slet på familjelivet och förhållandet. Vi möttes i dörren och sa "hej" och "hej då".
Efter några år var skilsmässan ett faktum. Enligt Lars berodde det på att paret utvecklades åt olika håll, delvis på grund av de skilda arbetstiderna.
– Efter att vi hade bestämt oss för skilsmässa fortsatte vi att bo med varandra under en tid. Det underlättade med barnen. Vi är fortfarande bästa vänner. Jag kan åka dit precis när som helst och ta en fika. Det är inga problem.
Barnen fick så småningom förskoleplats och det fanns inte längre någon anledning för Lars att jobba sena kvällar. Men, att gå tillbaka till dagskift var inget alternativ. Då valde han att säga upp sig.
– Jag tänkte att jag kunde stämpla ett tag och sedan söka på nytt, för det var en väldig personalomsättning där på den tiden. Sedan kom det en smäll med arbetslöshet. Då gick det inte att få jobb längre. Sedan har jag haft tillfälliga lösningar, sex månader här och sex månader där. Det har varit alla möjliga olika jobb.
Lars har delvis sina barn att tacka för platsen där han befinner sig i dag. När hans dåvarande flickvän gick bort, och Lars blev hemlös, var det barnen som sade till honom att han behövde göra något åt sin situation. "Jag hade ingen kontakt med någon, förrän de sa att jag behövde ta tag i grejerna". (Personen på bilden är inte Lars)
Under perioderna av arbetslöshet ökade Lars alkoholkonsumtion.
– Jag har alltid varit törstig, men vissa perioder har det varit lugnt. Men det är klart, när man blir arbetslös och inte har något att göra på dagarna utan man går ner på stan och träffar andra kompisar som också är arbetslösa, då är det snart gjort att det blir så.
Han skrattar till. Det låter glädjelöst.
– Vi sitter ju inte och löser världsproblem precis.
Alkoholproblematiken trappades återigen upp när Lars dåvarande flickvän dog, för fem år sedan. Paret var på väg upp till hennes lägenhet för att äta pizza och titta på fotboll, men i trapphuset ramlade hon ihop.
– Det var panik. När jag kom ner med telefonen hade hjärtat stannat.
Tiden efter, hur var den?
– Det var en sådan period när det eskalerade. Jag var ensam. Jag ville inte ha med folk att göra över huvud taget. Jag köpte en kasse öl och sedan gick jag upp till skogen och satte mig någonstans. Det tog ett tag innan jag blev social igen.
Lars säger att han "alltid har varit törstig", även om alkoholberoendet i perioder har varit lugnt. I perioderna då han varit arbetslös har alkoholkonsumtionen ökat.
Att avboka möten, ringa runt till anhöriga och lösa passning av flickvännens hund landade i Lars knä. Han beskriver att det inte fanns tid att sörja – och kort därefter blev han hemlös.
– Jag kunde inte sköta någonting. Det slutade med att jag blev vräkt, för de fick inte in sina hyrespengar. Jag sökte aldrig några pengar heller. Det var ingenting som fungerade.
Hur var tiden när du inte hade ett hem?
– Det var jobbigt förstås. Jag sov en natt här och en natt där, hos kompisar eller hos min dotter. Jag hade ingen fast punkt, men jag hade alltid tak över huvudet. Det var jättetufft i början, men man vänjer sig. Hur konstigt det än låter.
Efter en tid flyttade Lars in på ett boende i Motala, specialiserade på beroendeproblematik, men där fanns inga regler att förhålla sig till och det fungerade inte för honom. I stället flyttade han till en av Stadsmissionens lägenheter, där han än i dag bor kvar.
– Reglerna är bra, men man är ganska begränsad.
Lars ser fram emot ett eget boende. Han vill inte lämna Motala. "Det är här jag har mina barn och barnbarn. Jag har en yngre bror som bor kvar i Hagfors i Värmland och två äldre bröder i Eskilstuna, men det finns tåg, buss och telefon", säger han. (Personen på bilden är inte Lars)
Lars får inte ta emot besök från någon annan än sina barn, vilket är en av anledningarna till att han längtar efter ett eget boende. Sedan en tid tillbaka sysselsätter han sig genom daglig verksamhet och han har en vardag med rutiner som fungerar.
– Jag är egentligen på väg härifrån. Jag sköter mitt, jag har ett jobb och jag har barn och barnbarn. Även jag måste få börja leva ett normalt liv. Jag kan inte bo här i hela mitt liv.
Lars ser fram emot att få ha sina barnbarn sovandes hos sig. När han går i pension ska han också skaffa hund. Det är tydligt att han har en stark framtidstro, men han har inte glömt sitt förflutna. Att alkoholen tagit över delar av hans liv har varit självförvållat, enligt honom själv.
– Jag kan inte skylla på någon annan. Vissa säger att "det är samhällets fel", men det är ju man själv som sväljer. Det är aldrig någon som har tvingat mig att dricka. Det har varit ett aktivt val. Ett dumt val kanske, men ändå ett val.
Har du förlåtit dig själv?
– Ja, för länge sedan.
Lars stannar upp, tillägger sedan:
– Jag kan inte gå och älta det hela livet. Vad hjälper det? Nu har jag gjort det och jag har stått för det.