Motala Tidning, den 29 januari 1958. Artikeln på första sidan handlade om en Motalapojke som hade räddats mirakulöst.
I mitten av januari låg ett tunt snötäcke på marken och Motala tidnings framsida pryddes med rubriker kring "bistert stormdygn på sjön" och att vägar i västra Sverige var igenproppade av blåst och snö. I Motala pågick vid denna tid ett nybygge av en bensinmack i korsningen Storgatan-Norra Herrgårdsgatan, platsen där det i dag är en påfart för cykelbanan över riksväg 50.
– Vi var ett gäng grabbar från kvarteret Facklan som brukade leka där. Jag var fyra och ett halvt år och de andra var mellan fem och sju. Vi byggde halmhyddor.
Lars Ljungberg beskriver att pågående arbeten på en byggarbetsplats, på den tiden, brukade täckas med halm för att skydda exempelvis gjutningar i marken. Halmen täcktes sedan ofta av en pressningar för att ge ett extra skydd.
– Vi hoppade ut på en uppspänd presenning. Det var som en studsmatta, berättar han.
Helt plötsligt gick en knut upp.
Lars Ljungberg hade ingen aning om vad som fanns under presenningen när han föll ner i det, enligt tidningsartikeln, tre meter djupa hålet. Han beskriver nu, 66 år senare, att han minns alltihop mycket väl.
I tidningen kunde man läsa: "Presenningen gav vika och pojken störtade med huvudet före baklänges ned i gropen och spetsades på ett uppstickande armeringsjärn".
– Armeringsjärnet var bara en centimeter från hjärnan och jag kände att jag satt fast. De andra grabbarna sprang till första huset på Storgatan och larmade på ambulans. Armeringsjärnet gick in här och ut där, beskriver han och visar med handen precis bakom sitt högra öra och vid sidan av höger ögonvrå.
I tidningen beskrevs han ha haft mirakulös tur och änglavakt.
– Jag minns att ambulansen kom och att de fick såga av järnet på båda sidor av huvudet.
Lars mamma fick inte komma nära honom.
– Min mamma gick med min bror i magen då och fick inte komma fram till mig eller följa med i ambulansen. De motade bort henne. Kanske var det för att hon inte skulle se hur illa det var. Vår granne Sven, som jag kände väl, följde med mig till sjukhuset i Vadstena. Jag minns att han skrek; "Rör inte pojken – då slår jag ihjäl er".
Grannen Sven var deltidsbrandman.
– Han var 1.95 lång och vägde 120 kilo. Jag kände mig trygg med honom.
Lars pappa jobbade i Linköping och tog en droska till Vadstena och sjukhuset.
– De sövde mig snabbt och järnet drogs ut. Jag låg nersövd några dagar och efter en vecka fick jag åka hem.
Pratade ni mycket om det inträffade efteråt?
– Nej, det var mest att trycka bort det. Jag och pappa fick en speciell relation efter händelsen, han blev mer en kompis än en "farsa". Sven besökte oss ofta, han började alltid gråta så fort han såg mig, säger Lars.
Lars Ljungberg borde i området vid Facklan. Vid olyckan var han tillsammans med andra barn från området.
Lars beskriver att händelsen inte gjorde honom lugnare.
– Jag var nog inte rolig som barn, jag sprang och försvann. Morsan fick jaga mig överallt, skrattar Lars.
Området runt byggarbetsplatsen och bensinmacken hägnades senare in och det blev förbjudet att vistas där.
I tidningen beskrevs Lars skadetillstånd. "Av allt att döma klarar sig den lille utan nämnvärda men för framtiden och hittills inger inte tillståndet några omedelbara farhågor", stod det i artikeln från 1958.
Har du fått några fysiska men?
– Jag har 20 procents syn på ena öga och har lite problem med hörseln. Men mitt friska öga har alltid kompenserat för det skadade, så jag har inte lidit så mycket av det, säger Lars.
Lars har bott i Motala i hela sitt liv och hans barn och barnbarn bor på andra orter. Han har jobbat som snickare och fastighetsskötare och är nu pensionär sedan några år tillbaka.
Hur tror du händelsen har påverkat dig genom livet?
– Jag har nog blivit mer tacksam för saker som andra tar för givet. Jag gläds med det lilla, det kvittar vad det är. Det har hänt många andra grejer under livets gång och sjukdomar, men jag försöker se saker positivt. Jag har lärt mig att kämpa och vet att inget kommer gratis.
Han har tagit fasta på några ord från en fysioterapeut som hjälpt honom efter att han drabbades av stroke för några år sedan.
– Det gäller aldrig att ge upp, Lasse. Det finns alltid en framtid, bara om man har viljan. Det tar jag med mig.