Läkaren missade syskonens armbrott

– Förtroendet för sjukvården får sig en törn, säger Åsa Skill och maken Stefan Andersson, lagledare i speedwayklubben Piraterna.

Vi träffas i familjens villa i Motala. Äldsta barnet Ebba är sjuk och hemma från skolan. Hunden Lady springer ut och in genom dörren.

Nellie, 2,5 år, kryper upp i mammas knä med en bok om Pippi Långstrump i handen. Runt vänster arm syns ett gips i två färger som vittnar om vad hon varit med om.

– Jag hörde bara hur Nellie skrek men såg aldrig riktigt vad som hände. När jag tittade på armen såg den ut som en banan och jag var fullständigt övertygad om att den var av, berättar Åsa.

Det här var dagen innan hela familjen skulle åka på två veckors semester till Thailand. Åsa ringde Stefan som var på väg hem från ett möte i Norrköping. De möttes på akuten i Motala och efter en stunds väntan kom läkaren.

– Jag såg ju direkt att det var samma läkare som vi hade haft förra gången, när Elliot kraschade, och blev förstås lite skeptisk, säger Stefan.

Läkaren undersökte Nellie, som just vaknat till efter att ha slumrat en stund, och hon grät oavbrutet.

Men någon röntgen av armen gjordes aldrig.

– Läkaren sa bara att de inte röntgar barn i onödan. Läkaren sa också att om armen var av skulle hon skrikit hysteriskt, till och med om hon fått morfin som smärtstillande, berättar Åsa.

Stefan, som själv varit aktiv speedwayförare och brutit rätt så många ben i kroppen, anade att det inte stod rätt till.

– Men trots att vi ifrågasatte och ville ha en röntgen fick vi inte det.

De åkte hem, packade färdigt och begav sig till Thailand på semester.

– Men vi märkte ju att allt inte stod rätt till. Samtidigt som man måste lita på vad en läkare säger så kändes situationen helt fel, säger Åsa.

Stefan:

– Men vi intalade oss själva att det väl kan vara en spricka, på sin höjd, och att det var därför hon hade så ont.

Under hela semestern hade Nellie svårt att få på sig armpuffen när hon skulle bada, hon använde inte armen alls de första tio dagarna och var allmänt gnällig.

– Så här i efterhand förstås man ju varför, säger Stefan.

För dagen efter hemkomsten tog han med sig dottern till akuten igen.

– Då var jag ganska påstridig. Jag skulle bara få armen röntgad, jag hade nog inte gått därifrån annars.

Röntgen gjordes och den gav tydliga svar.

– Armen var av på två ställen, båda benpiporna i underarmen hade gått rätt av, berättar Stefan.

Bilderna skickades direkt till Universitetssjukhuset i Linköping för bedömning och tillsammans beslutade läkarna att gipsa men inte göra några fler ingrepp.

– Vi ska tillbaka om ett par veckor, till US, för ett återbesök. Det vi har fått höra nu är att armen har läkt 15 grader fel, men om det kan ge bestående men kan ingen svara på i dag. Eller om det möjligtvis går tillbaka av sig självt.

För bara cirka ett halvår sen, förra sommaren, var paret på akuten i Motala senaste gången. Då var det sonen Elliot, 9 år, som hade skadat sig. På en speedwayträning ramlade han av cykeln och slog i ena armen.

– Han blev jätteledsen, hade rejält ont och jag såg hur armen svullnade upp strax över armbågen, berättar Stefan.

På akutmottagningen tog den aktuella läkaren emot. Det togs röntgenbilder, men beskedet var att allt såg bra ut.

– Vi fick svar att det inte var något fel. Läkaren sa till oss att Elliot kunde köra på precis som vanligt.

På en 9-årings vilda vis fortsatte han att leka, spela landhockey, åka kick-bike och andra aktiviteter.

– Men han körde cykeln med en hand för att han inte kunde använda den andra.

Efter en dryg vecka hade Piraterna hemmamatch och där fick Stefan kontakt med en sjuksköterska på plats på banan.

– Hon hjälpte mig att få en annan läkare att titta på bilderna. Någon dag senare ringde den läkaren och berättade att det var en fraktur på överarmen.

Ordineringen blev stillhet, armen i mitella men annars inga fler åtgärder.

– Armen hade ju redan börjat läka och nu är det ganska okej med Elliot. Han hade lite problem de första hockeyträningarna på hösten, men nu har han inte sagt något på ett tag.

På frågan om de som föräldrar känner dåligt samvete för att de åkte iväg på semester med en dotter som brutit armen svarar de:

– Man litar ju på vad en läkare säger. De ska kunna det här. Men visst känner man sig lite skyldig ändå, nu när man förstår hur ont hon måste haft, säger Åsa.

Stefan:

– Samtidigt gjorde vi allt vi kunde. Vi sökte läkarhjälp när hon ramlade och fick ett besked därifrån som man måste kunna lita på.

– Men efter det här vet jag inte. Vi kommer nog ifrågasätta ännu mer om det är så att vi behöver hjälp igen.