Johan är sig lik från bilden från 2013 trots att han haft några tuffa år sedan dess. Men nu trivs Johan med livet igen.
Han har att göra i sitt snickeri. Han har fått in sin mamma på ett tryggt äldreboende. Och inte minst nyligen blivit sambo.
– Jag känner mig tacksam att jag har det så bra, säger Johan.
Mer om det tuffa senare, först en tillbakablick.
Vid snart 58 års ålder har Johan hunnit med mycket. Uppvuxen i Pålsboda i södra Närke. Träteknisk linje på gymnasiet, jobb som snickare på möbelindustri, plåtslagare, utbildning på Hantverkets folkhögskola i Leksand. Där ville han lära sig mer om formgivning, men upptäckte att det inte fanns någon träverkstad på skolan. I stället jobbade han mycket med keramik.
– Lera är mer känsla än snickeri, man följer inga bestämda mått. Jag har haft väldig nytta av att lära mig att inte vara så bunden.
En annan av eleverna hette Eva Strömberg och hon och Johan blev ett par.
Efter skolan flyttade de till ett hus utanför Örebro. Här byggde de en keramikverkstad samtidigt som de hade småjobb. Under tiden gick de båda en ettårig konstutbildning i Örebro.
Det var efter den som Medevi kom in i bilden.
– Medevi Brunns dåvarande vd Tom Linder ville att vi skulle öppna en keramikverkstad där.
De blev erbjudna att hyra ett bostadshus utan vatten och en "skruttig" byggnad som de skulle kunna göra en keramikverkstad i.
– Det växte träd genom taket och fanns ingen dörr, säger Johan och ler milt som han ofta gör.
Johan och Eva fick fullt upp med bostaden och verkstaden samtidigt som Johan jobbade som vaktmästare på brunnen.
– Det kändes bra. Medevi var på gång då i mitten av 80-talet.
Verkstaden stod klar 1989. Där jobbade Eva fram till 2013. Johan bara de första åren, han fick snart fullt upp med annat.
– Det började med att jag tillverkade några nya dörrar till Medevi brunn. Det var så kul att hålla på med trä igen!
Det blev fler snickerijobb åt hyresvärden, men även åt bybor och sommargäster. Så många att Johan ganska snart inte hade tid att arbeta i keramikverkstaden och Medevi snickeri startades.
Efter 25 år i Medevi gick flytten 2013 till Motala.
– Det fanns flera orsaker men en var att Eva var trött, hon hade arbetat väldigt mycket. Tanken var att hon skulle öppna en keramikverkstad i Motala i stället.
Det blev dock aldrig så, det visade sig nämligen vara mer än hög arbetsbelastning som låg bakom tröttheten. Eva hade cancer, som förvärrades snabbt..
Johan försökte jobba deltid under Evas sjukdom.
– Jag ville hitta någon slags normalitet i det absurda, inte ge upp hoppet.
När Eva till slut dog i november 2014 blev Johan sjukskriven.
– Det var så mycket att hantera. Sorgen förstås och så allt det praktiska.
Eva hade till exempel skött bokföringen i det gemensamma handelsbolaget.
–Jag kunde knappt starta datorn, berättar Johan och skrattar lite.
När allt börjat lugna ner sig en aning kom nästa smäll, i augusti 2015. Johan stod och fräste spröjsen till ett fönster när trästycket gick av, flög iväg och med full kraft krossade fingrarna i hans vänstra hand.
–Det borde inte kunnat hända. Jag är försiktig och har aldrig skadat mig tidigare under de 40 år jag jobbat med snickerimaskiner.Handen var bara en slamsa. Jag tänkte ”Inte det här också”.
Ambulansen kom snabbt och tog Johan direkt in till Universitetssjukhuset i Linköping.
– Som tur är har de en av landets bästa handkirurgiska avdelningar där.
Tre läkare opererade i fyra timmar. Efteråt sa en av dem att de varit tveksamma till att handen skulle kunna räddas.
– De vågade ändå försöka och det är jag förstås otroligt tacksam för, säger Johan som började jobba igen ett halvår senare.
Johans firma, Medevi snickeri, finns sedan flytten 2013 på Ringgatan, i samma hus som H. Karlssons klensmide.
– Jag trivs jättebra här. Jag har ett ensamt jobb, då går jag in i min egen värld. Men vi fikar och äter tillsammans och kan hjälpa varandra med olika saker.
Finsnickaren Johan har mest privatpersoner som kunder. Det kan bland mycket annat handla om att göra nya fönster och dörrar till gamla hus.
– Det fungerar bra. Men ibland svär jag över min fumliga hand, jag har svårt att greppa med den.
Men det är inte bara handen som förändrats.
– Jag är en annan person nu, mer eftertänksam, säger Johan.Tidigare, menar han, har han gjort saker utan att planera så mycket.
En viktig sak har han fått lära sig den hårda vägen.
– Man måste anpassa sig efter hur det är. Det är en del av livet, att bli utsatt för saker och tvingas hantera dem.