Inne i huset hos Ann-Cathrine är det ombonat med konst och i vissa rum har tiden stannat i sjuttiotalets storblommiga och murriga tapeter.
– Jag är nog den enda som fortfarande bott här sedan det här huset och villorna omkring byggdes, säger Ann-Cathrine medan hon häller upp flädercider i ett glas.
1967 begav sig flyttlasset till Motala, men barndomen spenderade hon i huvudstaden.
– Jag växte upp i Stocksund tillsammans med mina föräldrar och lillebror. Jag hade en bra uppväxt, berättar Ann-Cathrine.
Intresset för konst började tidigt.
– Ett minne jag har från lekskolan var att jag fick sitta och skapa med lera eftersom jag redan kunde läsa. Läraren visste väl inte riktigt vad jag skulle göra istället medan de andra tränade. Jag satt och gjorde små lerelefanter.
Formandet med skulpturer i lera fortsatte in i tonåren och Ann-Cathrine hade det klart för sig – hon skulle bli konstnär.
– Min mamma ville inte att jag skulle bli konstnär. Men det handlade nog egentligen bara om att hon ville att jag skulle ha något att falla tillbaka på om jag inte blev gift, skrattar Ann-Cathrine.
– Jag minns hur jag stod där om nätterna och jobbade med leran. Men jag hade en bildlärare när jag var 12-13 år som dödade mitt intresse helt. Den fick mig att känna som att jag inte kunde nånting. Det var inte fören i gymnasiet som en annan lärare började se mig och glädjen i skapandet kom tillbaka, berättar hon.
Efter studenten 1959 från Sveaplans flickläroverk sökte hon till tekningslärarinstitutet på Konstfack.
– Det var många som sökte till Konstfack på den tiden, det var inte lätt att komma in, men det gick. Där hade vi tillgång till alla möjliga typer av verkstäder så som metall, trä och keramik. Det var helt underbart att utforska.
Att hon och hennes exmake hamnade i Motala var bara en slump.
– Då bodde vi i Oxelösund och tyckte att det blåste då förfärligt, så vi tänkte att vi skulle flytta mer inåt i landet. Vi satte oss och tittade i en lista över lediga jobb och såg att det fanns två lediga tjänster som bildlärare på två grundskolor i Motala. Jag ringde upp rektorn på Skolgårda och sa att jag tar jobbet. Han frågade om jag inte ville komma och se skolan innan, men jag sa att det inte behövdes, skrattar Ann-Cathrine och fortsätter:
– Och inte blev det bättre med blåsten, det blåste ju lika mycket här.
Många i lärarkollegiet på Skolgårda var då nyanställda och gemenskapen växte sig stark. Även skapandet med eleverna tog stor plats i Ann-Cathrines liv.
– Det var viktigt för mig att inte göra konstnärer av alla. Så många som möjligt skulle ha så kul som möjligt. De skulle känna att de hade nytta av bildlektionerna och att det var ett viktigt ämne. Jag hoppas att jag gjorde ett bra jobb.
Efter pensionen 2005 har hon ägnat mycket tid åt den egna konsten.
– När min man dog så var det väldigt svårt för mig. Jag hade tidigare målat bilder från våra semestrar men tappade inspirationen att göra så. Istället började motiven bara växa fram när jag tittade på duken, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att jag hade varit lite galen hela livet om jag inte hade fått kanalisera det som finns inom mig på något sätt. Det är en bearbetning genom allt, säger hon.