Maken, den några år äldre Per, fick sin demensdiagnos för tre år sedan. I november förra året började tillståndet snabbt försämras. Per fick svårt att förstå hur han skulle sköta sin hygien, hitta till toaletten och klä sig. Dessutom blev hans sömn allt rörigare, det kunde gå flera dygn utan att han sov.
Medan maken ännu bodde hemma hade Inga hjälp med omvårdnad och avlastning via hemtjänsten med sammanlagt 20 timmar i månaden. Men till slut orkade hon inte längre. Hon sökte en plats för Per på en demensavdelning på något av Motalas äldreboenden. Men tills vidare har hon fått nöja sig med en korttidsplats, sådana som är avsedda för sjuka äldre som behöver rehabiliteras innan de kan komma hem igen. Väntetiden på en plats i ett demensboende är sex månader, fick Inga veta.
– Jag vet inte hur ska orka, säger hon. Jag förstår inte hur det har blivit, varför äldrevården inte byggts ut. Det pratas om brist på platser, men samtidigt har man avvecklat i Tjällmo.
– Per passar inte på kortids. Han är inte fysiskt orörlig. Personalen gör så gott den kan men måste ägna mesta tiden åt dem som har det besvärligare fysiskt. Per är fortfarande medveten om sin sjukdom och jag ser hur han lider. Det finns inget liv i ögonen. Han frågar "hur länge ska jag vara här, ska vi inte åka hem snart ..."
På uppfarten utanför villan som Per i sin kraft dagar lade ner sin själ i står en husbil som Inga nu måste sälja. Som väggdekorationer både inom- och utomhus finns flera av Pers hobbysmidesarbeten, inte sällan med en humoristisk knorr.
Med tårar i ögonen berättar Inga om hur det känns att stå bredvid och se en kär, nära anhörig försvinna in i annan värld. Och om hur känslorna hela tiden kommer i konflikt med förnuftet, eller med de råd hon får från kommunens anhörigcenter.
– Jag kan inte släppa tanken på honom och har själv fått svårt att sova. Fast jag fått rådet att inte komma så ofta så besöker jag honom varje dag på korttidshemmet och blir kvar flera timmar åt gången. Jag märker ju att han gått och väntat på mig.
Inga överväger därför att låta maken komma hem igen. Trots att hon blivit bestämt avrådd.
– Men jag klarar inte av att se honom så här ...
För ett ögonblick fick Inga och Per en glimt av hur det kunde vara. En vecka fick han av tillfälliga skäl bo på en demensavdelning.
– Jag såg att han trivdes. Han hade eget rum och ute på avdelning levde han upp i umgänget med andra. Och själv kunde jag slappna av, jag visste att han fick den omsorg han behöver, säger Inga.
Fotnot. Inga och Per heter egentligen något annat.