Internationella kvinnoföreningen (IKF) hade tillsammans med Rädda barnen och Motala församling bjudit in politiker för att diskutera ansvarsfrågan. Enligt IKF:s ordförande DanijelaAcimovic hotas 30 ungdomar i Motala av omplacering, i värsta fall långt bort. Ungdomar som redan börjat bygga upp ett socialt nätverk.
– Vi bryr oss om dem och vet vad det innebär att behöva flytta till ett boende för vuxna, sade hon.
Socialnämndens ordförande Anne-Lie Liljedahl började med att säga att hon som socialdemokrat inte är stolt över nuvarande regeringspolitik. Men som nämndordförande måste hon hänvisa till det beslut som är taget, det vill säga att det är staten som bär ansvaret för förflyttningarna.
Elias Georges (S), kommunfullmäktiges ordförande, berättade om sina egna erfarenheter av att en gång ha varit asylsökande och känslan av att få avslag, gång på gång.
– På min födelsedag 1982 ändrade sig dåvarande Invandrarverket och vi fick vi uppehållstillstånd. Det önskar jag er alla.
En annan viktig synpunkt som flera politiker förmedlade var att man som asylsökande måste följa de regler och system som finns och förstå konsekvenserna om man tackar nej till statens erbjudande. Att få komma tillbaka till ett boende sker bara i undantagsfall.
BasirMuhammadi, som bor i Klockrike, berättade om vänner till honom som pendlar från andra delar av länet till Motala för att gå i skolan. Hans budskap till politikerna, vad gäller att kunna få bo kvar i den stad man börjat etablera sig i, var enkelt:
– Ni kan hjälpa oss om ni vill!