Vi träffas i sjukhuskyrkan, ett anspråkslöst rum på lasarettet som även fungerar som kontor för sjukhusprästen Henning Plath och sjukhusdiakonen Lena Jansson.
Men här sitter Henning som jobbat som sjukhuspräst i Motala sedan 2005 inte så mycket.
– Nej, jag jobbar uppsökande och går runt på avdelningarna och hör med personalen om det är någon patient som de tror har behov av att prata.
Han ler lite innan han fortsätter.
– Ibland blir jag utkastad direkt när folk ser prästkragen. De kanske tänker "är det så illa med mig". Men i de allra flesta fall blir jag positivt mottagen.
Vissa av de patienter han möter i sitt arbete vill prata om djupa och existentiella frågor, be tillsammans eller kanske ta nattvarden. Andra vill bara ha en enkel pratstund om vad som helst.
– Vädret är ett vanligt samtalsämne. Och en gång pratade en patient och jag om korv, säger Henning som menar att variationen är en del av jobbets tjusning, att det aldrig blir rutin.
Anhöriga kan vara stöttande för den sjuka, men ibland kan de också behöva stöttning själva.
– Jag tror att det kan kännas bra för dem att prata med någon utomstående.
För patienter med en annan tro än den kristna finns ingen präst på Motala lasarett. Men Henning har kontakt med företrädare för andra religioner och kan be dem komma om önskemål uppstår.
Vi pratar om julen, hur det kan vara att fira den på sjukhus istället för hemma hos sig själv eller någon annan.
– Om möjligt ska människor fira den hemma. De som är kvar här är de riktigt sjuka som inte kan vara någon annanstans, säger Henning och refererar till julberättelsen.
– I den vimlar det av människor som inte är hemma, som Josef, Maria och herdarna.
Det är han inte själv heller, åtminstone inte fullt ut.
– Jag jobbar alltid på julafton och ofta även på juldagen.
Henning menar att det brukar vara en speciell stämning på sjukhuset under julen.
– Jag kan inte riktigt förklara hur, men det känns avslappnat och som att det finns en julgemenskap.
På julafton tar Henning på sig ett extraarbete, tomtens. Dock i sina vanliga prästkläder.
– Jag går runt och delar ut julänglar som ungdomar i församlingen gjort. Jag ger dem till både patienter och personal, det brukar vara uppskattat.
Något annat som brukar vara omtyckt är när han tar med sig en julsångssjungande ungdomskör runt på avdelningarna. Och då inte bara för sångens skull.
– Ungdomarna kommer in med det vanliga, det normala, bland alla slangar och sladdar.