Psykologen och egenföretagaren Rose-Marie Johansson har ett långt, gediget och tidskrävande projekt framför sig. Vid horisonten hägrar visionen om en dagverksamhet där hästar kan hjälpa unga kvinnor och flickor som blivit utsatta för övergrepp.
– Redan som nyutexaminerad började jag vurma för den här gruppen människor. Övergrepp är en alltför vanligt förekommande handling mot unga flickor och kvinnor. Sedan jag fick mitt första barn har jag börjat fundera över vad som är värt min tid och vad jag vill göra med mitt yrkesliv. Och framför allt, vad kan jag genomföra i realtid? Så växte idén om det här projektet fram, berättar hon.
Det är något visst med djur och natur. Rose-Marie är nog långt ifrån ensam att känna så. Upplevelsen av ärlighet och äkthet, att ge och ta utan några modifikationer. En paus från den snårskog som är sociala interaktioner.
– Jag har hållit på med hästar sedan jag var barn, men har flera gånger varit hästlös. Då har jag verkligen reflekterat över vilken kvalitet tiden med hästen tillför. Det är nästan meditativt, både på hästryggen och i stallet. Du kan släppa allt som kostar energi. Det är ingen slump att jag tänker på hästar som ett bra sätt att nå en grupp med högt försvar.
Samtidigt så är hästar flyktdjur, drivna av instinkt. Utan kunskap och kontroll kan de vara oberäkneliga.
– Ofta upplever offer för övergrepp en stor förlust av kontroll. De har blivit berövade möjligheten att bestämma över sig själva. Att fokusera på arbete med hästen blir då ett sätt att återta kontroll över sina resurser, en litet steg i taget.
Människor som blivit utsatta för trauma bygger ibland upp murar för att kunna överleva. När det inte fungerar att hålla traumat på avstånd kan behovet av kontroll få utlopp på andra sätt. Självskadande, ätstörningar, strategierna för att komma undan är många.
– Den som ringaktar sig själv och som blivit berövad förmågan att se sitt eget värde löper också hög risk att straffa sig själv med ytterligare övergrepp. Personen blir en magnet som drar till sig fel typ av människor, exempelvis män med benägenhet att utnyttja kvinnor sexuellt. Det är svårt att inte känna medlidande, säger Rose-Marie.
Projektet handlar på många vis om just empati. Kan Rose-Marie hjälpa tio unga kvinnor eller flickor att hantera sina upplevelser så är det en vinst. Men det är inte övergreppen som står i centrum, där står istället potentialen att må bättre.
– Den traditionella psykiatrin jobbar främst med symptomen, det som avviker och måste åtgärdas. Det fungerar i väldigt många fall, men jag har som mål att hitta ett komplement som främst fokuserar på det som är friskt och välfungerande. Tanken är inte att bedriva regelrätt terapi med samtal och diagnostisering, den insatsen ligger hos huvudmannen. Snarare handlar det om att en pall med tre ben får fyra ben, förklarar Rose-Marie.
Första steget stavas kunskap. Under våren avser Rose-Marie börja samla information om liknande verksamheter samt åka på studiebesök för att vidga sin befintliga kunskap. Därefter kommer projektet att dra igång på riktigt.
– Under hela projekttiden kommer det finnas ett löpande utvärderingssystem. Jag ser gärna att projektet pågår i tre till fem år, det krävs för att faktiskt kunna säga något om utfallet. Om det blir som jag tror och hoppas så blir nästa steg att arbeta med metoden som affärsverksamhet, men för det krävs att de positiva effekterna är validerade.
Enklast, för att inte nämna mest ekonomiskt gångbart, vore att sälja metoden direkt.
– Men det är inte etiskt eller moraliskt rätt, vilket är anledningen till att jag väljer att testa metoden som projekt först. Det innebär samtidigt att jag är i stort behov av bidrag. Jag har Region Östergötland och några privata företag i ryggen, men det är långt kvar och ytterligare stöd behövs.
Projektet kommer att rikta sig till kvinnor mellan 14-24 år. På ett ungefär, Rose-Marie vill inte sätta allt för definitiva gränsen förrän hennes underlag är tillräckligt.
– Jag vill inte måla in mig i ett hörn genom att göra något som hade kunnat göras bättre.
Inte för att all tyngd ligger på hennes axlar. Under projektets gång så finns där flera andra parter inblandade. Linköpings universitet har redan kontaktats angående utvärderingen.
– Praktiskt sett så krävs också kontakter inom psykiatrin, både i Motala kommun och i andra delar av länet. Det här är inte på något sätt en isolerad insats och de patienter som kommer delta i projektet behöver dels vara utredda, dels själva känna ett behov av ytterligare hjälp. Det handlar om en ny och annorlunda väg att lindra individens lidande och hitta motivation och glädje.