Catarina Arvidsson och hennes man Jan driver gården som har både grisuppfödning, nötdjur och foderodling. Det är nu tolfte året i rad som de arrangerar grissafari och intresset för guidningen bara ökar och ökar.
– I juli hade vi drygt 100 besökare per gång. Jag vet inte vad det beror på att det ökar, jag är själv förvånad. Men delvis handlar det nog om att det är en aktivitet som passar alla åldrar, delvis om att folk vill se hur grisar lever i verkligheten, säger Catarina.
Men grisar i allmänhet har det knappast så bra som grisarna på Kalvsjö gård. Gården är nämligen Krav-certifierad, något som bara två procent av de svenska grisproducenterna är. Det innebär bland annat att allt foder måste vara ekologiskt odlat, att kultingarna måste gå i familjegrupp när de diar och att de ska få gå på grönbete. Catarina och Jan är smågrisproducenter vilket innebär att de säljer grisarna vidare till andra Krav-lantbrukare när de är tre månader gamla. På gården finns runt 150 suggor vilket gör att de kan sälja drygt 3 000 smågrisar per år.
Efter en kort information till de samlade besökarna börjar turen med ett besök i ladugården. Där ligger två suggor i var sitt bås, med fullt av kultungar omkring sig. Grisarna brukar föda mellan åtta och 18 grisar var, men har bara 16 spenar.
– Därför brukar vi fördela ungarna de första dagarna så att alla får i snitt 14 kultingar var, säger Catarina.
Efter att alla som vill fått klappa griskulting hoppar vi upp i vagnen som ska ta oss ut på safarin. Djuren går på en vall med lågt elstängsel, vilket gör att man kommer väldigt nära grisarna. Det är något fascinerande med att se hur de roar sig med att böka i jorden och bada i gyttjan.
– Vi sprutar ut vatten åt dem men själva vattenhålen bökar de upp själva. Grisar kan nämligen inte svettas, därför behöver de gyttjebad. De tål heller inte sol så bra, och det där är som solskyddsfaktor 50, säger Catarina och pekar på en lerinpackad sugga.
Även om de ser smutsiga ut är grisen i själva verket ett renligt djur. De vill till exempel inte bajsa och kissa i närheten av där de vilar och äter.
Märks det på köttet att de här grisarna har fått gå ute?– Jag kan inte säga att jag känner skillnad, men duktiga kockar säger att de märker skillnad när de lägger köttet i pannan. Det märks att muskulaturen är använd. Men det handlar nog mer om att veta att de fått böka och haft det bra under sin livstid.