Ödebyskogen är rundkullig, lättillgänglig och ett populärt strövområde. Välfriserad, kan man säga i jämförelse med sitt okammade syskon i öst – Håleberget – som är urbergsvresigt, brötigt och glesbesökt.
Här finns till skillnad mot i Ödeby många berghällar, blöta myrar och stora stenar.
Håleberget har fascinerat mig ända sedan mina tidiga tonår. Jag cyklade dit med kompisar och undersökte ödetorp – som Lilla Kammaren – på bergets sluttningar, tog oss till branterna för den vidunderliga utsikten och några gånger till bergets högsta punkt där det stod ett brandbevakningstorn av trä, cirka 15 meter högt. En gång klättrade vi upp i det. Det var en klar dag och sikten nästan gränslös, man såg Bona och långt upp mot Närke. En fin upplevelse om det inte hade varit för nedklättringen. Jag kunde inte hitta stegbrädorna med fötterna, blev halvt panikslagen och var tvungen att ta igen mig på plattformen innan jag lyckades vid andra försöket.
Mycket har ändrat sig på de dryga 45 år som gått sedan de där upptäcktsfärderna. Av torpen återstår bara grunder. Det är betydligt lättare att ta sig till branterna sedan en bilväg byggts nästan hela vägen upp i samband med att ett naturreservat kom till i början av 2000-talet. Där har jag varit flera gånger under årens lopp, men aldrig tidigare återvänt till tornet. Nyligen tog jag stigen dit i förhoppning om att hitta rester av det. Att tornet rivits eller fallit ihop var jag övertygad om. Men det stod faktiskt kvar, nästan dolt bland höga granar och björkar. De första stegbrädorna var borttagna, men även med dem kvar hade jag inte klättrat upp – virket har ruttnat och jag blivit fegare, eller kanske lite klokare.
Håleberget är som sagt vresigt, inte bara vid branterna där trollet Hålebergskärringa med följe förr ska ha bott i en grotta. Markerna har inte brukats i någon större utsträckning och då mest på sluttningarna söder- och österut. Hålebergskärringa ja. Enligt sägnerna ska hon ha varit bekant med en husmor i gården Säter. När trollet var på besök där en dag började det att åska. Och det vet man ju att troll inte tål åska och blixtar. Hon försökte komma in i sin grotta, men där hade man stängt. Då sprang hon till sina släktingar i Omberg, det var samma sak där. Trollkärringen vände tillbaka men kom inte längre än till Örberga där hon såg ljusskenet från en blixt och dog.