Igenkändisen
Hon arbetar sedan 32 år tillbaka på Maxi ICA. Motalabon Maria Wirén fyller 55 i sommar, har sambo och två söner.
Hur hamnade du på det här jobbet?
– Jag gick Handel och kontor, sen började jag jobba på ICA sommaren 1986 då jag fick sommarjobb. Sen gick jag andra året på utbildningen och när man fick man börja praktisera och då hamnade jag på ICA Matcity i stan.
Fast anställning fick hon cirka ett halvår efter att hon hade tagit studenten. ICA stängde sin butik i city när stormarknaden på Bråstorp tillkom.
– Jag fick hänga med.
Hon tvekade inte en sekund att tacka ja.
– Nej, det var spännande, att det hände nåt nytt.
Maria Wirén är och har alltid varit samma företag trogen.
– Det har väl varit kul och man har ju fått sin lön. Man har väl funderat på annat jobb några gånger, men nej det har inte blivit så.
När det gäller varför hon utbildade sig inom just denna bransch säger hon:
– Jag vet egentligen inte, man kanske var lite skoltrött och valde en enkel linje. Och det var mycket praktik som jag gillade.
Dessutom jobbade hennes mamma i affär.
Vad har jobbet betytt för ditt liv?
– Det är ett jobb, man tjänar pengar. Och så får man träffa många människor.
Maria Wirén berättar att det var många familjer som handlade när hon började jobba i mitten på 1980-talet.
– Och nu när man har jobbat så länge på samma ställe så ser man att barnen har blivit stora och fått egna familjer. Det är lite roligt, man känner igen folk.
Det bästa med jobbet är väl just kundkontakten menar hon. Förr i tiden var hon blyg.
– Men nu pratar man på lite.
Hon blir igenkänd även när hon är privat.
– Ja, går man på stan så får man heja på väldigt många!
Maria Wirén ser det bara som en rolig grej. Om hon är i butiken privat för att handla händer det att folk frågar var man hittar olika saker.
– Jag hjälper till. Oftast har man väl inte så bråttom så man inte hinner att berätta var saker och ting finns.
På frågan om vad som är sämst eller jobbigast med jobbet pekar hon på en sak som rör arbetstiderna:
– Nu jobbar man lite längre på kvällarna. Det blir jobbigare när man blir lite äldre, men det funkar. Och sen är det väl när det är mycket folk, att det blir mycket statiskt arbete när man sitter i kassan.
Personalen turas dock om lite och står i skanningen också. Lite stressigt kan det också vara på jobbet ibland.
– Men, nej det är jag bra på! Jag stressar inte upp mig i onödan.
Det är en sak som hon tycker är lite jobbigt vad gäller arbetskamraterna, nämligen att många av de som hon har jobbat med inte är kvar eftersom de har gått i pension.
– Nu är det inte lika många längre som har sammanhållning för nu kommer det så många unga. Så nu är vi inte så många kvar från början. Vi hade roligare när vi började här och alla var unga, då hade man mer sammanhållning än vad man har nu. Nu är de som börjar här lika gamla som ens egna barn. Det blir ju inte riktigt samma grej, säger hon med ett skratt.
Kan du berätta om någon speciell händelse från ditt jobb?
– Nej, jag vet faktiskt inte.
Hur ser dina drömmar eller planer för framtiden ut?
– Det är väl bara att kämpa på.
Hon skrattar och tillägger:
– Vi får se hur länge kroppen orkar. Men peppar, peppar så har den hållit skapligt bra i många år ändå.
Det märks att hon gillar jobbet och arbetsplatsen.
– Jag vet liksom inte vad jag skulle vilja göra annars.
Hon säger också:
– Nu är jag så gammal så ska man byta arbete så vet jag inte riktigt vad jag skulle kunna hålla på med.