Det blev ett rejält bakslag för kvinnorepresentationen när Motalas stolar i regeringsorganet kommunstyrelsen (KS) skulle fyllas för mandatperioden 2019–2022.
Bara Socialdemokraterna nominerade en kvinna till de elva ordinarie platserna. I det fallet föll valet på Lena Westerlund som trots många år politiken nu ändå känner sig obekväm i sammanhanget. En känsla av just ensamhet har smugit sig på.
Att hon är ensam kvinna i kommunstyrelsen är dock en sanning med modifikation. Även ersättare har rätt att delta och yttra sig och med det stiger antalet närvarande till maximalt 22 varav 5 är kvinnor. Men en knapp fjärdel är kanske heller inget att skryta med från jämlikhetssynpunkt.
– Men när det ska beslutas så är det bara jag mot gubbarna. Det finns ett kvinnligt, mjukare perspektiv i alla typer av frågor, även om det så gäller hur infrastruktur ska dras. Det går förlorat om vi är för få kvinnor, säger Lena Westerlund.
Hon tror inte att det bara handlar om ett rekryteringsproblem. Duktiga kvinnor finns redan i partierna, det har hon sett.
– Men de bromsas, släpps inte fram. I grunden kan det handla om att män inte vill ge avkall på makt.
Ett vanligt sätt att undvika jämställdhetsdiskussionen är att hävda att könet inte har någon betydelse och istället framhålla ”kompetens” som den viktigaste egenskapen. Kommentar?
– Kompetens i kommunpolitik handlar om politisk erfarenhet och erfarenhet av vad vi ska besluta om. Den kompetensen återspeglas inte heller i de nomineringar som gjorts den här gången.
Annelie Almérus (M) är ersättare i KS, men också sammankallande i Motala kommuns jämlikhetsberedning. Inte heller hon är nöjd med utfallet:
– Men det är också ett komplext problem. Platser ska fördelas mellan partier och sedan ska ledamöter utses av partierna. Den här gången gick det för fort och fel.
Själv har Annelie Almérus haft rykte om sig som en uppåtgående kraft inom M, men det har ännu inte blivit någon riktigt framträdande roll i kommunen.
– Ibland har jag prioriterat yrkeskarriären, ibland har jag känt mig motarbetad...
Yrkesliv, familj och barn sägs ofta ligga kvinnor i fatet. Annelie Almérus menar att politiken behöver göras mer tillgänglig för alla.
– Det kan av olika anledningar vara lättare att delta hemifrån eller från annan ort om man är iväg på jobb. Flera möten borde kunna digitaliseras.
Kerstin Lundberg (V), även hon i jämlikhetsberedningen, noterar att redan den förra KS missade att nappa på förslaget att ha politisk jämställdhet som en punkt i samband med politikerutbildningar.
– Nu har istället partierna och deras valberedningar en rejäl bakläxa att göra. Jag är heller inte nöjd med att det bara är 35 procent kvinnor i kommunfullmäktige. Strukturerna sitter djupt: Varför får bara kvinnor frågan hur de ska hinna när de har tre barn att ta hand om? Och vi kanske inte bara ska kräva att kvinnor ska ”kliva fram”. Ska inte män lika gärna kunna kliva tillbaka? frågar sig Kerstin Lundberg.
Erik Backman (M) ledde samordningen av Allians-partiernas fördelning av nämndsposter, men ingick inte i någon valberedning. Han ser nu KS som ett olyckligt undantag:
– Det är betydligt jämnare i övriga nämnder och vi har också några kvinnliga ordförande. Utgångspunkten var att man fick anmäla intresse för att delta i en nämnd, men sedan ville vi inte tvinga eller kvotera för att flytta över kvinnor till KS. Men det blev ändå fel. Det är vi medvetna om nu så nästa gång gör vi rätt.