Av en slump hittar jag två små böcker: ”Min uppväxt i Gamla stan, Motala” (2014) och ”Mera minnen från Gamla stan i Motala” (2015) . Britt Nolinge heter författaren.
Nostalgi, tänkte jag innan jag började läsa. Och sedan ville jag träffa författaren.
Och visst, är man i rätt ålder kan man drabbas av nostalgiska sting, men det beror i så fall mest på att Britt Nolinge har ovanligt gott minne och sinne för detaljer. Man känner dofterna: nybakat bröd, nyutsprungen vårgrönska bland fallfärdiga kåkar. Man hör lekande barn, man kan till och med känna hur det känns att komma ut i ett kök där det är fyra grader en kolmörk vintermorgon. Svensk småstad på sent 1940-tal och 1950-tal.
Men nostalgi? Nej.
– Gamla stan var nedgånget, förfallet hade gått för långt redan när de så smått började riva och brandkåren som övning började elda upp kåkar i mitten på 1950-talet, säger Britt Nolinge, född 1943 och uppvuxen på Bispmotalagatan 25 i Gamla stan.
– Vi förstod ju inte då att alltihop så småningom skulle försvinna, men om man skulle ha renoverat så skulle det ha gjorts långt innan man beslöt att riva alltihop.
Numera bor Britt i Smedsby i norra delen av Motala, med sin sambo Christer Johansson, som har byggt det magnifika huset.
År 1960 flyttade Britts familj från Gamla stan, till det sist byggda höghuset på Ekön i Motala. En oerhörd skillnad i bostandard. ”Jag kunde bara inte sluta duscha”, står det i den första boken.
Inte nostalgi alltså, men något har drivit Britt Nolinge till att fästa sina minnen på pränt.
– Jag minns ju varenda detalj från barndomen och från det gamla Motala. En väninna sa till mig en dag: ’Men skriv en bok!’ Och jag har alltid varit en skrivande människa, jag skrev dagböcker från 1971 och framåt, och är intresserad av historia. Men jag ville berätta hur det verkligen var. Blir man gråtmild när man läser mina böcker så har man inte bott som vi gjorde.
Som läsare av Britts båda böcker slås man alltså av detaljrikedomen. Och av fint infogade iakttagelser av vardagsliv. Britts pappa, till exempel, var en både vanlig och ovanlig Motalabo; han jobbade som så många andra på Motala Verkstad men hjälpte till i hushållet på ett sätt som inte var vanligt då. Han skurade trasmattorna:
”När han skurat mattorna lade han dem på pakethållaren på cykeln och åkte ner till viken och sköljde och klappade dem med ett klappträ nere på klappbryggan som fanns vid strandpromenaden då.” (Ur den första boken.)
Britts pappa ställde till med stor uppståndelse varje gång detta skedde.
Omodernt, dragigt, trångt. Men det fanns en annan sida.
– Det enda som kanske kan väcka en känsla av längtan i dag är den anda som rådde, säger Britt.
– Man kände ju varenda kotte och sprang i alla hus, vi var beroende av varandra. Det var oftast en god sak, närheten mellan människor som fanns i kvarteret. Det kan jag sakna, i dag sitter vi vid varsin dator eller smart telefon och skryter på sociala medier om våra perfekta liv.
Britts böcker beskriver inte bara livet i det som för inte så länge sedan var en slum. Det blir också en historia om att vara flicka och ung kvinna i en småstad under 1950- och 1960-talen, med en spirande ungdomskultur som kom med rock- och popmusiken. Ungdomsgårdar, smygrökning, killar. Motalas fyra biografer. Sommarjobb på Ström & Svenssons charkuterifabrik, där korvsmeten kändes så motbjudande att Britt först inte förmådde äta under lunchrasterna.
De båda böckerna är rolig läsning för alla som är det minsta intresserade av svensk nutidshistoria med stark närvarokänsla.
Och Britts intresse lever och frodas:
– Vi är ett gäng som samlas tio gånger om året, vi är inne på andra året nu, och bara sitter och minns. Vi går igenom kvarter för kvarter, och vi kommer in på folk som vi kommer ihåg också.