Han är född och uppvuxen i Mürzzuschlag, en ort med 13000 innevånare. En ort präglad av stålverket, som är den största arbetsgivaren i staden.
– Jag hade en fantastisk uppväxt. Gick i skolan i åtta år. Vad fanns sedan att göra? Yrkesskola på stålverket där jag gick i tre år. Där varvades både teori och praktik, berättar Wolfgang.
Vad som gällde var maskinbearbetning av stål, framför allt att lära sig läsa ritningar.
– Den kunskapen var otroligt bra att ha när jag kom till Sverige och Motala verkstad. På stålverket fick jag verkligen lära mig yrket från grunden.
Sedermera blev det militärtjänstgöring i nio månader och efter det var Wolfgang garanterad återanställning på företaget.
En dag fick Wolfgang höra talas om att en man från Motala verkstad, Kurt Dötlmeier, kommit till Mürzzuschlag för att rekrytera yrkeskunniga till Sverige och Motala.
– Han träffade först min kompis och sedan gick vi till värdshuset för att tillsammans träffa honom. Jag hade då ett erbjudande från Nürnberg men min kompis sa att vi struntar i det, vi åker till Sverige i stället. Dötlmeier från MV förklarade för oss hur det skulle gå till rent praktiskt att åka upp till Sverige och anställningen på Motala verkstad.
Varför blev du intresserad?
– Jag hade två äldre systrar och båda hade flyttat till Schweiz. Från företaget var vi fyra stycken som åkte till Sverige och vi skulle till en början stanna i två år. Vi hade våra familjer kvar i Österrike. Två av oss åkte tillbaka och två stannade kvar i Motala.
MV behövde yrkesfolk och vid den här tiden hade företaget över 2000 anställda. Den 14 oktober 1970, klockan 20.00, kom Wolfgang Gosch till Motala.
– Personalchefen kom personligen till stationen och tog emot. Vi blev väl omhändertagna och fick för första gången smaka pytt i panna, minns han och fortsätter:
– Allt var ordnat och klart för oss som kom, med boende och så vidare. Företaget såg också till att vi fick svenskundervisning på hög nivå. Att lära sig språket öppnade upp.
Ditt första intryck av Motala?
– En väldigt positiv känsla. De ville verkligen att vi skulle stanna kvar här. Jag fick en skarp tillsägelse av verkstadschefen att jag inte skulle "nia" honom utan kalla honom för "du". Hemma sa man verkligen inte "du" till en förman, skrattar Wolfgang och berättar vidare:
– Man kom sedan in väldigt snabbt, både socialt och med jobbet. De såg noga på vad man gick för så jag jobbade väldigt självständigt från första början.
Wolfgang gick efter ett par år över till ett mindre företag i Motala. Under tiden där utbildade han sig vidare till maskiningenjör. Arbetade heltid och gick på kvällskurser. Han kom sedan tillbaka till Motala verkstad 1985 och det blev jobb med kalkylering och projektledning, främst på tågsidan. Många och långa resor blev det i samband med dessa projekt.
– 1993 tog vi hem ordern på att renovera pågatågen. De skulle hålla till 2012 räknade man med men de rullar fortfarande, skrattar Wolfgang.
På MV blev han sedan kvar fram till sin pension 2012.
– Jag gick två år tidigare. När min sambo Anita gick i pension så ville jag inte träla vidare. Vi ville göra något tillsammans. Jag har funnit mig tillrätta här i Sverige. Det är hemma för mig. Eftersom jag inte tycker om att bo i en stortstad så har Motala passat mig perfekt. Nära till vattnet och nära till naturen. Jag har aldrig ångrat att jag flyttade till Sverige.