Det är kanske inte så vanligt att tvättstugan är det rum i hemmet där vi trivs allra bäst. Men så är det för Pernilla Fredriksson. Hon tillbringar timtal där, varje vecka. Nu ska ärligen sägas att det inte alltid har varit så. Så länge tvättstugan var gulful – ”ja, så ful att du inte ens kan tänka dig” – höll hon sig långt därifrån så ofta hon kunde.
När det vara dags att renovera var Pernilla klok nog att inte bara tänka på det bästa för nytvättade strumpor och underkläder, utan även på det bästa för sig själv.
Ett spa! Rummet är utan tvekan stort nog för en relax, en god investering för den som pendlar närmare sex timmar från jobbet, tur och retur varje dag.
Sagt och gjort. Pernilla valde kakel och engagerade hantverkare. På bara en månad stod drömrummet färdigt.
Bastun fanns redan, men användes bara sporadiskt eftersom Pernilla inte trivdes i allt det ”gulfula”.
Nu är rummet vitt och vackert, men grafitgrått golv och svarta högblanka skåp och detaljer.
– Jag går ner här och sätter mig efter jobbet och bara känner hur jäkla skönt det är, säger Pernilla och andas ut med en ljudlig suck.
Pricken, en svartlurvig god vän, tar plats i knäet. Hans bror, Svarten, är lite mera skygg och håller sig undan när det väntas besök, men när det kommer till bastandet vill han gärna vara med. En smula ovanligt för en katt kan tyckas, men Svarten gillar när temperaturen stiger över 70 grader.
Vi provsitter den andra fåtöljen, bredvid Pernilla, och visst är det skönt!
På väggen bakom oss syns silhuetterna av tiotalet fåglar. De tycks ha tagit långrast och vilar sida vid sida på en tråd.
Duschutrymmets början markeras av en högblank svart stapel i det vita kaklet. Duschen i sig, med kranar och slang och munstycke, är helt färgad i guld.
– Vad tycker ni? strålar Pernilla. När jag fick syn på den i butiken kunde jag bara inte låta bli!
– Och samma sak var det med vinkylen. Jag såg den på en hylla, det var halva priset, och plötsligt hade jag den under armen och var på väg mot kassan. Det är inte alls likt mig, men samtidigt tycker jag ju att det är viktigt att hitta guldkornen som gör det trevligt i tillvaron.
Hon far upp ur fåtöljen.
– Och den här då!
Hon pekar på en lampa i taket. Den är fyrkantig i vitt glas och alldeles platt. I mitten sitter kristaller formade till en blomma.
– Karl-Henrik kom hem med den och jag blev jätteglad! Den passar ju perfekt här inne. Kan ni ens tänka er att vi sitter i en tvättstuga?
Nja, det enda som påminner om rummets ursprungliga användningsområde är just tvättmaskinen och torktumlaren. De står undangömda i ett hörn och gör inte mycket väsen av sig. Det är minsann inte alla tumlare som förutom att torka tvätt också tjänstgör som hylla åt en vinkyl och en högblank stereo i svart.
Inte ens tvättkorgen, som i själva verket är en vattentunna från slutet av 1800-talet, ser ut att ha något med smutsig byk att göra. Den har fått vacker patina och passar utmärkt i rummet. Intill står en piedestal med rosor och Pricken, som tröttnat på att matte bara pratar och pratar, sätter klorna i en ljusrosa tygblomma så att hela arrangemanget svajar.
I den väl tilltagna bastun har Pernilla låtit sätta upp rundstavar i taket. Där hänger hon tvätten på tork. Karl-Henrik har tillverkat en smart hållare i trä för öl- eller läskburkar.
Bekvämligheten främst, det mottot råder i allra högsta grad i den nyrenoverade relaxen. Och Pernilla njuter i stora drag, varje dag.
– Det är inte säkert att jag sätter på bastun varje gång, ibland slår jag mig bara ner med något att dricka och en bok och slappnar av.
Hon lutar sig tillbaka i fåtöljen.
– Och när jag väl sitter här så brukar jag sjunga lite för mig själv förstås; ”Det ska va´ gött å leva, annars kan det kvitta, fint å leva ...”